Republikanernas inre våndor

WASHINGTON På nationell nivå har republikanerna ett vinnande budskap – men avsett för en nation som inte längre existerar.

Så dystert summerar Michael Gerson, rådgivare åt George W Bush, läget i det republikanska partiet.

Kollegan Rich Lowry låter ännu dystrare med ett Shakespeareskt ”…inte bara en ”winter of Republican discontent”, utan missnöjet kommer att fortsätta under våren, sommaren och hösten och flera årstider efter det (politisk innebörd, se Storbritannien 1978/79).

Gerson och Lowry står bakom två debattartiklar som inte är trevlig läsning för partikamraterna:

o How to Save the Republican Party i Commentary Magazine som Michael Gerson skrivit tillsammans med Peter Wehner. De driver tesen att plattformen är ”nästan identisk” med den som Ronald Reagan ställde upp med för 30 år sedan, medan såväl landet som världen förändrats. Förklaringarna till problemen: demografiska förändringar, försvarspolitiken inte samma fördel längre, skickliga motkandidater.

o The Unpopular Party i Politico där Rich Lowry uppgivet konstaterar att enda budskapet tycks vara ”16000 miljarder i skulder” och ett annars rimligt Medicareförslag som är impopulärt. Skatter och ett starkt försvar var säkra kort för partiet till helt nyligen, men nu är skatterna låga och folk är trötta på krig. ”Partiet är ledarlöst och nästan sakfrågelöst, men annars blomstrar det…” menar Lowry.

Mätningar tyder på att Barack Obama och demokraterna har opinionsmedvind i de flesta sakfrågor, från skatter till vapenlagstiftning; medan republikaner bara den senaste veckan argumenterat på fel sida rörande samkönade äktenskap, medborgerliga rättigheter och våld mot kvinnor.

En färsk graf från Pew (länk till hela rapporten):

Om vi nu hade skrivit mars 1969 skulle detta ha handlat om motsvarande stridigheter mellan olika fraktioner i det demokratiska partiet. Där tog det mer än 20 år, till Bill Clinton och hans DLC, Democratic Leadership Conference, med centristiska idéer om familj, välfärd, skola, innan det blev en demokratisk seger i presidentvalet 1992 (Jimmy Carter räknas liksom inte…).

Gerson/Wehner är inte nådiga mot kandidaterna 2012 (detsamma gäller ju Karl Rove i hans pågående konflikt med Tea partister). De hänvisar till både Clinton och Tony Blair för att visa vad som krävs för förnyelse i ett parti och råder republikaner på alla nivåer att tänka kreativt med följande fem punkter i bakhuvudet:

1. Vanligt folks ekonomiska problem.
2. Välkomna invandrare.
3. Hitta tillbaka till begreppet ”det allmänna bästa”.
4. Tala om sociala värden på ett nytt sätt.
5. Sakligare hållning gentemot vetenskapen.

Det är inte alls så att det inte finns en ny generation trovärdiga republikanska kandidater. Tvärtom. Gerson/Wehner radar upp:

– senators Marco Rubio and Kelly Ayotte, Representatives Paul Ryan and Jeb Hensarling, Governors Bobby Jindal, Chris Christie, John Kasich, Susana Martinez, and Scott Walker, as well as former governors such as Jeb Bush – suggests that the GOP possesses impressive political talent.

Slutorden riktas till partiets primärvalsväljare:

– The challenge for primary voters, party activists, and party leaders is different: to create the conditions that will give this talented field the intellectual support and leeway to oppose outworn or extreme ideas within their own coalition and to produce an agenda relevant to our time.

o

Parallellt träder Ann och Mitt Romney fram i första riktiga intervjun efter valförlusten, utfrågare Chris Wallace i Fox News (länk till programmet). Hon tog det hårdare än han.

Häromdagen skrev rätt utskällde kampanjchefen Stuart Stevens en försvarsinlaga i Washington Post, läs här; och här Byron Yorks funderingar i Washington Examiner om både Romney och Stevens.