Henrikssons USA

Karin Henriksson

Karin Henriksson

WASHINGTON Lite sen rapport, det medges, men har försökt scanna av reaktionerna på Barack Obamas tal på olika konservativa sajter.

Det var ganska tomt till en början och slutsatsen måste ju bli att man tyckte att det var en icke-nyhet att Obama visade sitt sanna liberala jag. Något man varnat för länge.

Gladast var, kanske, David Remnick i The New Yorker som fastslog:

– Obama’s speech was infinitely better, more self-assured, more politically precise than his first. This was Barack Obama without apology – a liberal emboldened by political victory and a desire to enter the history books with a progressive agenda. … Gone is the primacy of compromise, which marked… even his first years in office. He no longer seems determined to transcend ideology or partisanship; experience has led him toward an engagement with politics in a tougher, clearer way. … There were countless touchstones of this clear liberal agenda: the association of the 1969 Stonewall demonstrations with the 1965 black-freedom march in Selma and the 1848 women’s rights convention in Seneca Falls, New York.

I Politico drog neutrala John Harris och Jonathan Martin paralleller till Ronald Reagans ideologiska kursomläggning (något de f ö inte är ensamma om):

– Barack Obama began his second term by delivering the most ideologically ambitious speech since Ronald Reagan’s first inaugural address a generation and a half ago. Reagan announced his conservative intentions by arguing, ’In this present crisis, government is not the solution to our problem; government is the problem.’ Just as forthrightly, Obama argued the opposite, announcing his progressive intentions for a second term: to defend the aims of the entitlement state, to take on climate-change deniers, to promote gay rights and equal pay for women, to extract the country from ’perpetual war’ and instead refashion America’s reputation at home and overseas as a ’source of hope to the poor, the sick, the marginalized, the victims of prejudice.’

På Drudge och Breitbart gjordes det först större nummer av att Beyoncé mimade nationalsången och att Michelle Obama tycktes rulla med ögonen åt talmannen John Boehner under lunchen i kongressen. Men sedan dök det upp essäer som denna, av Joel B. Pollak, om att Obama “förklarat krig mot friheten som vi känner den”. Och här, i The Weekly Standard, Stephen F. Hayes slutsats:

– But in celebrating the power of the government to lead the nation forward, Obama breezed past the costs of an ever-growing public sector and made only passing mention of the country’s most urgent problem as he took the oath to lead it: debt.

Utskrift av talet här och svd.se-referatet här plus ett litet foto av Eder utsända på plats (som inte nådde fram till Stockholm i tid, helt enkelt inte tillräcklig kapacitet för att klara alla bilder och uppkopplingar från smarta mobiler och surfplattor):

Det var kallt, men inte lika kallt som 2009.

Om bloggen

Karin Henriksson är SvD:s korrespondent i Washington sedan 1992.

Dessförinnan arbetade hon på många olika redaktioner i Stockholm samt i Bryssel och frilansade från USA åren 1987-92.
Det bästa med USA-jobbet är variationen, tycker Karin, med allt från stora världsnyheter till små kulturhändelser. Den som är intresserad av samhälle och politik kan inte önska sig något bättre än att bo i supermaktens huvudstad.


Utöver jobbet ägnar sig Karin åt litteratur, film, matlagning och uppskattar särskilt mångfalden och den vidunderliga naturen i USA.

Karin Henriksson har skrivit fyra böcker:
Jag kan inte sova (2007)
USA - så funkar det (2008)
En droppe svart blod (2013)
Reagan - En kontroversiell ikon (2015)

Bloggen handlar om presidentvalet, om debatten, om sakfrågorna, om väljarna och om knäppa saker som ständigt poppar upp i amerikansk politik.

Fler bloggar