Adiós opartiskhet

Jag hade fetfel. Bläckfisken Paul, Hardy Hasselbruch och mamma Elisabeth hade rätt. Jag fick ett sms efter slutsignalen (från mamma, inte Paul eller Hardy) som löd: ”Mamma vet bäst.”

Jag vet inte om hon syftade på att hon tippade Spanien som segrare mot Tyskland eller om det handlade om att hennes favoritspelare i hela världen nickade in segermålet. (Endast Staffan Olsson kan matcha Carles Puyols popularitet. Jag tror att det har något med håret att göra.)

Hade grym plats igår, perfekt för att se "Puyis" språngnick.

Moses Mahbida - finaste stadion någonsin.

Flera av de spanska journalisterna grät av glädje igår kväll. Senast jag såg det var i Wien för två år sedan.

Vissa av dem bär något rött/gult under mästerskapen för att tydligt visa vilket lag de håller på. Och de är inte ensamma om att outa sin nationalitet. Opartiskhet kan vi glömma hos många av världens sportjournalister. (Obs: Att vi svenskar skulle jobba i blågula landslagströjor finns inte.)

Que viiiiiiiiva España!

Forza Italia!

Ura Srbija!

Cheer Brazil! Argentina, Argentina!

Viva Mejico!

Kul att vi fick se Spanien spela som Spanien kan igår. Jag förstår bara inte varför Joachim Löw lät dem göra det. Holland lär inte begå samma misstag på söndag.

Rödgula Marcas framsida: "De bästa i världen".

Nu ska jag jobba någon timme på hotellet medan de andra (TV4) åker och hälsar på hajar. Sedan väntar sju timmar i en fullpackad bil från Durban till Johannesburg. Jag längtar redan.

Durban har en fin starndpromenad. Tror jag.