Hedvig von Mentzer
Det kan knappast ha undgått någon inom räckhåll för någon form av media att Whitney Houston omkommit. Hennes fantastiska röst sträckte sig över fyra oktaver och med en bredd och ett djup som slog knock på lyssnarna.
Hon bröt en del barriärer på andra sätt också. 1981 var hon en av de första svarta kvinnorna på ett omslag för amerikanska Seventeen. Jag kom ihåg första gången jag såg henne i tidningen (måste varit några år senare) och slogs av hennes utseende– inte bara vacker, utan också glad, sprudlande och med hy som mjölkchoklad och coolt, kortklippt hår. I en tid när det var ont om annat än vita modeller visade hon att skönhet inte är begränsat till bara en nyans.
Whitney på omslaget 1981. Foto: Seventeen
I The Bodyguard från 1992 spelade hon mot Kevin Costner och visade ett förhållande där kärlek struntade i hudfärg, något som inte Hollywood direkt vågat göra. Två viktiga föregångare var Sidney Poitier och Katharine Houghton i Guess Who’s Coming to Dinner 1967 och Jungle Fever med Wesley Snipes och Annabella Sciorra från 1991. Även om det inte direkt slog gnistor om Whitney och Kevin i filmen i fråga var det ändå en viktig markering.
Banbrytande och med den gudomliga rösten kommer hon att finna sin plats i historien – även om hon gått ur tiden alldeles för tidigt. Och tragiskt.