Parfymörens sista vila

Så här var det, Mona. Det blev en alldeles speciell dag. Till och med vädret ställde upp och var dramatiskt. Tunga regndroppar, en isande vind mellan de stora, knotiga träden på kyrkogården. Så många vänner som trotsade vädret och geografin och med bara några dagars varsel sammanstrålade i Amsterdam. Som kört från Alperna, från södra Frankrike, som flugit in från Europas alla hörn. De vackra sångerna, de fina talen och sorgen som träffade oss som en knytnäve i magen när vi klev in i kapellet.

Blommorna, buketterna och arrangemangen, all vita, drivor av tulpaner, famnar med amaryllis, slanka orkidéstänglar och eleganta liljor som böjde sina huvuden i blåsten.
Du hade lett om du sett oss kryssa fåfängt mellan vattenpölar och lera i högklackade och välpolerade skor, bärande de stora och tunga arrangemangen, balanserande breda, vita paraplyer på väg till platsen där du nu vilar.
Dofterna de sörjande bar – alla hade sina favoriter ur din kollektion på sig. Din kollega Jeroen Oude Sogtoen talade om det vi alla ville höra, att dina dofter lever vidare även om inte du gör det. Hur kunde de inte göra det?

Vi fick känna på din senaste skapelse, den som du i somras berättade för mig om och som du bad mig lova att inte tala om ingredienserna i. Den är underbar. Mitt i allt det oförklarliga, mitt i det orättvisa spred den hopp. Du fanns hos oss i allra högsta grad.

Må du finna frid vid floden, under den öppna himlen som du älskade.

En av mina favoritbilder, tagen av Ludovic di Orio, stod i kapellet.