Tack för minnena, Mona!

Första gången jag träffade Mona di Orio var på La Part des Anges, en kombinerad vinbutik och restaurang i Nice. Jag hade försökt få en intervju med den skygga parfymören, men inte lyckats. När jag hörde hur tjejen som serverade oss pratade om parfymer i allmänhet och en, Lux, i synnerhet, trillade polletten ned. Här var kvinnan vars dofter jag skrivit om och jag tog chansen att börja prata med henne. Vårt samtal ledde till en intervju, som ledde till fler möten, vilket ledde till vänskap.
Vi träffades regelbundet ett par gånger per år, åt goda måltider, drack fina viner och pratade parfym.

Efter flera år frågade hon om jag ville följa med henne till hennes labb och se var – och hur- hon skapade dofter. Istället för att sitta vid datorn, som de flesta av hennes kollegor stod hon vid sin våg med sin samling av råvaror i skåpet nedanför och en anteckningsbok bredvid sig. Hon funderade på sina skapelser i månader och drygade under en period ut intäkterna genom att jobba som servitris och vinsäljare.
Hon var upplärd av mästaren, som hon kallade Edmond Roudnitska. Mona flyttade från familjen i Annecy vid 17 års ålder till Nice, nära Grasse för att bli hans lärling. Under hans vaksamma öga lärde hon sig den alkemi som parfymmakandet innebär.

Alldeles för hastigt rycktes hon ifrån oss. I fredags dog hon i samband med en operation och saknaden är oerhörd. Inte bara jag har förlorat en god vän, världen har förlorat en konstnär. Mona lämnar efter sig ett arv i form av fantastiska parfymer, men tänk vilka storverk hon hade kunnat skapa om hon bara hade fått fortsätta.

Tack för minnena, Mona och tack för att din förmåga att förföra, överraska, roa och trösta finns kvar i form av dina dofter.