Och bruden bar… ja, vilken parfym?

Något som inte syntes i rutan i fredags var vilken doft bruden bar. Det är en förvånansvärt intim sak att bära, som bara förnimms av dem som bokstavligt talat står henne närmast. Kate, förlåt Catherine, bar White Gardenia Petals från Illuminum, var näsa är britten Michael Boadi, mer känd för sin Boadicia The Victorious-serie. Roligt att hon valde ett relativt nytt dofthus och inte ett av de gamla brittiska – jag hade gissat på Floris.

Floris, som ju gör drottningens parfym, lät inte det hindra dem, utan skapade sin hyllning Wedding Bouquet, med bland annat jasmin för att visa evig kärlek, liljekonvalj som säger “du har gjort mitt liv komplett” samt apelsinblomma som ska symbolisera både oskuld och äktenskap – allt enligt Floris.

Rojalister och andra nyfikna kan faktiskt dofta som en prinsessa doftade under sitt bröllop. Furst Rainier bad Creed skapa en doft åt Grace Kelly inför deras bröllop, baserat på blommorna i hennes brudbukett. Fleurissimo heter doften och jag har den i mina gömmor men kan inte komma ihåg mer än att den är blommig utan den mer syntetiska fräschören som dominerar en modern floral.

Lady Diana Spencer bar enligt uppgift 24, Faubourg från Hermès när hon gifte sig med Prince Charles. En modern doft, inte så intensivt blommig brukligt bland brudar tidigare.

Själv jag bar Chanels Gardenia, skapad av Ernst Beaux 1925 under mitt betydligt mer blygsamma bröllop. Coco Chanel var inte förtjust i så kallade single florals, men ville ha en gardenia. Trots att den har nästan hundra år på nacken känns den inte daterad, tvärtom. På mig doftar den precis som gardenia, grön och söt och krämig på samma gång. Den matchade också min oerhört minimalistiska brudbukett, bestående av tre gardenior.