Vederkvickande morgon i Hagaparken

Här är lag Jetvindarna! Två obstacle race-debutanter och två som varit med förr. Foto: Favelle Lamb.

I fjol premiärkörde  jag mitt första så kallade obstacle race (hinderbanelopp) någonsin – Tough Viking på Gärdet i Stockholm. Då var banan 15 kilometer lång, i lördags var den 8 kilometer och låg i Hagaparken. 

Vet inte riktigt varför jag stod på startlinjen igen den här gången, jag har ju alltid varit lite tveksam till de här loppen. Framför allt har jag oroat mig för att bli skadad: kanske stuka foten, få hjärnskakning eller något ännu värre. Eftersom jag vet med mig att jag är lite feg är det lika bra att bejaka det och inte ta några onödiga risker. Visst ska man satsa och försöka klara alla hinder, men inte om det sunda förnuftet säger emot. Då finns ju alltid alternativet att göra 30 armhävningar istället.

Andra hindret – den uppfriskande istanken. Foto: Richard Ström/Tough Viking.

Så igår efter att startskottet hade brunnit av sprang vi rakt in i hindret ”Evil”, en mur bestående av respektingivande amerikanska fotbollsspelare som med mitsar och kuddar gjorde sitt bästa för att stoppa vår framfart. Sedan direkt ner i istanken, som är precis vad det låter: en tank full med iskallt vatten där man är tvungen att doppa huvudet en gång för att ta sig under en bräda. Sedan fortsatte loppet med en löpning innan vi kom fram till armgången, ”Monkey bar”, där det första jag såg var en tjej som föll lite olyckligt från räckena och ner i marken. Bestämde mig snabbt för att inte riskera något utan började beta av de där armhävningarna. Vet att jag kan greja armgången vid gynnsammare tillfällen, när räckena inte är plaskvåta från allas våta händer. Men här kändes det bara dumt att chansa och kanske få träningssäsongen förstörd.

Loppets hemliga hinder, en rutschkana som bjöd på ett rejält pirr i magen. Foto: Richard Ström/Tough Viking.

Min absoluta favorit under loppet, Swissalpine Marathon-finisher som man är, var självklart löpningen ett antal gånger upp och ner för Hagatippen – den så kallade ”Hill of Tears”. Här har man ju harvat några gånger och det var en skön känsla att passera många, många löpare som verkade ha det tungt i motlutet. Gå snabbt med händerna som stöd på framsida lår visade sig dessutom vara långt mer effektivt än att springa och dra på sig mjölksyra.

Sedan kröp vi genom vattenfyllda rör, bar vattendunkar på axeln, välte traktordäck, hoppade mellan utlagda bildäck och dök under hinder i vattnet. Repklättring och romerska ringar fanns också längs banan. Ringarna skippade jag eftersom de hängde väldigt högt upp och jag har hört om olyckliga fall och benbrott sedan tidigare år. Då jag inte tränat specifikt för just den här typen av lopp beslutade jag mig för att det var bättre att beta av de där 30 armhävningarna.

Jag och delar av lag Jetvindarna på väg mot mål. Andra halvan av laget kom in en stund senare. Foto: Favelle Lamb.

Jag är glad att jag tränar en hel del löpning, för det var gott om den varan igår. Noterade att många av deltagarna inte verkade ha tränat så mycket på just det momentet. De var visserligen väldigt starka i hindren, men däremellan gick det tungt för många. Löpning är ju ändå det man gör mest under ett obstacle race och har man tränat en del innan är det lättare att kunna använda den biten av loppet som ”återhämtning” inför nästa hinder. Min utmaning till kommande lopp blir att träna mer specifikt för att få en teknik som tar bort rädslan för några av de svåraste hindren. En vacker dag ska jag klara den där rampen också! Vann herrklassen igår gjorde förresten Konstantin Avramidis, vinnare av 2014 års Gladiatorerna, som jag intervjuade för SvD i fjol.

Riktigt roligt lopp som jag kan rekommendera varmt. Tough Viking skiljer sig verkligen från vanliga löplopp på så många sätt. Det är kul att den här genren har vuxit sig så stark och tycks locka en helt ny grupp idrottare som kanske mer kommer från styrketräningshållet än löpningen. Kul!