Tränare med elitförflutet – en bra idé?

Debatten om överdriven träning, ortorexi, går varm just nu. Många tycker dock att den är onödig. Foto: Erik Johansen/TT.

På senare tid har det blossat upp diskussioner om ortorexi lite här och var. Många av dem som engagerar sig är profiler med ett förflutet som elitidrottare, vilket har fått mig att fundera över hur bra det egentligen är att ha en tränare eller förebild som har sysslat med elitidrott.

Först en disclaimer: har många MYCKET BRA erfarenheter av träning med före detta elitidrottare. Men jag har också en rad mindre bra erfarenheter av träning och diskussion med personer med den bakgrunden. Min fundering är om någon som har elitidrottat verkligen, på ett bra sätt, kan sätta sig in i hur det är att vara en simpel motionär. Är inte risken att det lätt kan bli så att personen redan från början har ett annat tänk och en annan inställning till träning att råden till motionärer riskerar att bli fel?

Eller att det är lätt hänt att träningspassen man rekommenderar till motionärer får samma upplägg som de pass han eller hon själv körde som elitaktiv, fast i en annan fart? Det är ju så att elitlöpare totalt sett har en större mängd och stabilare träningsgrund att stå på än de flesta motionärer, vilket gör att man har förmågan att absorbera tuffa intervallpass. En heltidsarbetande motionär som nyligen rest sig ur soffan och börjat träna hårt har ju onekligen inte samma förutsättningar och löper större risk för skador och bristande motivation.

Kan det lätt bli så att den med elitidrottarförflutet kan tycka att hela diskussionen om ortorexi känns fånig därför att motionärerna redan befinner sig på en så mycket ”lägre” nivå? Är det verkligen relevant att ens diskutera detta ämne när problemen med fetma i vårt land är så mycket större? Man kanske viftar bort råden om att våga vila med att ”Bah, vilan ska ju vara aktiv – sofflocket är bara fetmabildande”. Personligen måste jag säga att jag verkligen älskar att efter ett träningspass få duscha länge, äta en god måltid och lägga mig på sofflocket och äta praliner, det är ju själva grejen med att träna (förutom själva passet då). Som före detta elitidrottare tror jag det kan vara svårt att helt släppa de höga kraven på sig själv och andra. Det är lätt hänt att gå över gränsen och tappa glädjen.

Jag säger inte att det enbart är personer med elitidrottarförflutet som tenderar att vifta bort ortorexidebatten, men det är trots allt en trend jag tycker mig se. Vad säger ni som kanske tränar med en före detta elitidrottare, som själv har elitidrottat eller har en sådan person som idrottslig förebild? Är det bara jag som tycker att debatten om överdriven träning faktiskt är viktig och behövs?