”Oj, väger du så mycket!”

Löptur i Köpenhamn i fjol. Foto: Petra Månström.

Jag har haft ett komplicerat förhållande till min vikt sedan jag var tonåring och led av ätstörningar. För att bli kvitt de tankarna bestämde jag mig för tio år sedan för att slänga ut vågen. Det kändes toppen, man får ju ändå ett hum om sin form genom att känna efter hur kläderna sitter och så vidare. Men nyligen var jag tvungen att ställa mig på den där eländiga vågen igen, i samband med ett läkarbesök. Tror knappast att läkaren förstod hur hennes reaktion när siffrorna poppade upp på displayen påverkade mig:

”73 kilo. Oj, väger du SÅ mycket?”

73 kilo till mina 175 centimeter. Ja, det kanske är mycket. Tankarna började genast snurra runt i huvudet. Borde jag gå ner i vikt? Skippa lunchen? Sedan kom de mer positiva tankarna och tog över en stund: du har tränat hela ditt liv och har mycket muskler. Muskelmassan väger, men det innebär inte att du är tjock. Därefter återvände de negativa tankarna. Vad menade hon egentligen, läkaren? Är jag tjock? Mullig? Borde jag gå ner?

Blä. Var verkligen inte på topp den där dagen. Det är inte alltid lätt att vara människa med en ätstörningshistoria. Så tänk på hur ni reflekterar och reagerar över människors vikt. Bara ett gott råd, i all välmening.