Hårdträningsdebatten saknar rätt fokus

Vasaloppet är ett av landets populäraste mandomsprov, 90 kilometer längdåkning från Sälen till Mora. Foto: Ulf Palm/TT. 

Häromkvällen såg jag ett inslag på SVT som gjorde mig lite förbryllad. Det handlade om att intensiv träning är skadlig för motionärer. I synnerhet otränade personer som drar igång och börjar träna stenhårt kan riskera allvarliga hälsokonsekvenser.

I inslaget mötte vi personliga tränaren och bloggaren Sofia ”PT-Fia” Sjöström som berättade om sina egna erfarenheter av överträning och så uttalade sig en kardiolog om hur hjärtat kan påverkas av ”elitträning”. GIH-forskaren Niklas Psilander bekräftade att träningstrenden idag går mot allt hårdare pass – och då är det inte längre bara kort och hårt utan allt ska vara hårt. Vi mötte också HR-chefen på Kalmar vatten, Linn Sjögren, som berättade att företaget lagt in träning som en del av befattningsbeskrivningen på arbetsplatsen. Om de anställda inte följer träningsriktlinjerna riskerar de att halka efter i löneutvecklingen.

Varför blev jag då förbryllad? Jo, därför att jag funderar över hur allvarligt det här problemet egentligen är. Jag har själv flera gånger bloggat om att träning absolut inte måste vara stenhård för att den ska göra nytta – tvärtom. Dessutom har jag också bloggat om att det faktiskt är helt okej att skippa hårdkörningen om man inte känner för det. För faktum är att många blir stressade av den prestationsångest som de ofta upplever över att vara tvungna att klämma in elitliknande träning i ett redan späckat livsschema. Men, faktum kvarstår: de personer som inslaget handlar om är långt färre än de som drabbas av hälsoproblem på grund av inaktivitet.

Den forskning som finns kring överträning visar bland annat att ju fler Vasalopp man har deltagit i och ju snabbare man har åkt så ökar risken att få förmaksflimmer. En annan studie visar att ganska måttlig träning kan också öka förekomsten av förmaksflimmer, främst hos män. Och en dansk studie slår fast att överlevnaden är bäst hos människor som tränar måttligt, medan risken att dö ökar bland dem som lever ett stillasittande liv eller tränar väldigt mycket.

Jag är övertygad om att de som lever stillasittande är väldigt många fler jämfört med antalet människor som tränar väldigt mycket. SVT gör också ett misstag när de kallar träning inför långlopp som maraton, Lidingöloppet och liknande för ”elitträning”. Elitträning är något helt annat än den träning som en tidigare inaktiv person som just lämnat soffan utför. De flesta människor skulle må mycket bättre av att röra mer på sig och jag tycker ibland att debatten om ”elitträning” bland motionärer blir lite onödigt felvinklad och förstorad.

Elitträning ska heller inte förväxlas med elitliknande träning. Vid Umeå universitet definierar man en individuell elitidrottare som någon som tävlar på lägst nationell mästerskapsnivå och/eller i landslag. Idrotten måste också ingå i någon av Riksidrottsförbundets (RF:s) 70 specialidrottsförbund (SF). Elitliknande träning är snarare träning som i antal träningstimmar, målfokus och ambitioner påminner om elitens upplägg.

Viktigare tycker jag är att diskutera hur prestationskraven i såväl jobb som träning och privatliv påverkar oss. Och varför känner sig Kalmar Vatten manade att tvinga folk att träna på arbetstid? Vad är det i samhällsutvecklingen som har frammanat sådana ganska drastiska åtgärder? Kan vi komma tillrätta med detta och ge människor verktyg att skapa ett sundare förhållningssätt till sina måsten så kommer det att ge långt bättre vinster, på många plan.

Risken är dessutom att många redan inaktiva människor ser dessa mediarubriker som en självuppfyllande profetia: ”Vad var det jag sa, det är farligt att träna.” Och så stannar de kvar på sofflocket och tar ännu en näve chips.