Livsråd

En av de häftigaste löparupplevelserna jag hittills har varit med om var ultraloppet Swissalpine Marathon i trakterna kring Davos i fjol. Foto: Fredrik Schenholm.

Jag märker en trend bland de mejl som trillar in i Maratonbloggens inbox den senaste tiden. Många har skrivits av personer som känner att de har hamnat i en situation där de har tagit på sig alldeles för mycket och inte vet hur de ska minska på sin livsstress.

De kanske har lyckats gå ner en hel del i vikt och känner sig stressade över hur de ska bibehålla sin nya form. Andra tränar väldigt mycket löpning på motionsnivå och vet inte hur de ska få ihop jobb och familj med träningen. Det är vanskligt att ge personliga råd till människor jag inte känner, därför avstår jag från detta. I det här inlägget tänkte jag istället ge mina egna reflektioner över hur jag rådde bot på ett läge som i mångt och mycket är en mix av det jag beskrev ovan.

För en tid sedan kände jag att jag hade en osynlig snara runt halsen som sakta drogs åt och gjorde det svårt att andas. Ganska snabbt drog jag slutsatsen att jag led av stor stress. Jag hade precis börjat på ett nytt jobbuppdrag som vid första anblicken verkade överkomligt och roligt, men sedan visade sig kräva långt mer tid och energi än den halvtid jag hade anställts för. Samtidigt kämpade jag på med mina övriga åtaganden samt SvD-anställningen, en klassisk företagarfälla där man inte vill släppa något av risk för att en dag stå helt utan uppdrag (och lön). Så jag bet ihop och kämpade på och försökte parallellt hitta tid till träning, tid som allt mer kom att bli en bristvara eftersom alla mina åtaganden krävde så mycket.  Och så har vi den allmänt humörsänkande hälsporren och all osäkerhet inför framtida träning som den medförde.

Låter det som lyxproblem? Ja, det kanske det är. Vi har alla våra referensramar och sammanhang. Men vad som än orsakar stressen så finns den ju där.  Man blir tankspridd och håglös. Tappar ork och energi och till slut gör man ingenting eftersom man ändå inte hinner med något. En slags apati, helt enkelt. Inte alls bra. Så, vad gjorde jag för att hitta en lösning på det hela? Jo, jag insåg att jag måste skära någonstans i min uppdragskaka. Det funkar inte att jobba 200 procent på dygnets 24 timmar. Så jag beslutade mig för att släppa det uppdrag som tog mest energi – och vips hade en stor sten fallit från hjärtat. Tillvaron kändes genast mycket enklare.

Så, att minimera stressmomenten är det absolut bästa rådet jag kan ge. Känns det för svårt att själv ta reda på vad du ska ta bort, uppsök en professionell terapeut som kan agera objektivt bollplank och få dig att se klarare på saker och ting. En vanlig uppfattning bland många är att man måste ha jättestora problem för att gå i terapi. Så är det inte alls, terapi anser jag att man har nytta av i alla möjliga sammanhang. Inte minst kommer man långt i sin personliga utveckling och kan framgent vara mer uppmärksam på när kroppen signalerar att allt inte är okej.

Några konkreta exempel på handlingsplaner: Tränar du triathlon och känner att du inte hinner med övrigt liv på grund av all träning? Fundera på om det inte räcker att bara träna en idrottsgren. Springer du ofta och mycket, något som inverkar negativt på ditt sociala liv? Tänk på att mer kvalitet och mindre kvantitet ofta ger gott resultat. Våga vila och inse att du inte är misslyckad som människa bara för att du hoppar över pass ibland. En fika med en god vän kan ibland ge långt mer än ett löppass. Vi är människor, inga maskiner. Jag vill bli ihågkommen av mina närmaste som en generös, varm och närvarande person som tog mig tid att umgås med mina nära och kära – inte som en hårt tränande streber.

Till sist vill jag önska er alla läsare en riktigt GLAD PÅSK! Var rädda om er.