(Häl)san är huvudsaken

Jag i startfållan minuter innan start i årets Prag halvmaraton. Foto: Privat.

Det har varit en tuff start på året träningsmässigt. För jag tvingades inse att hälsporreeländet inte alls tänkte ge med sig utan kamp.

Bakslag efter bakslag har jag upplevt och jag har också besökt en massa sjukgymnaster och naprapater samt testat en uppsjö av produkter som sägs bota detta löpargissel. Nu senast har jag bland annat kombinerat massage av bröstmuskeln med bäckenlyft för att stärka högerdelen av rumpan som tydligen är för passiv.

Massage av det onda under hälen kombinerat med situps enligt ett särskilt program ska i sin tur stärka magmusklerna och avlasta hälen. Just de här övningarna och mixen av övningar är individuella och bestäms av behandlande naprapat som först går igenom din kropp för att upptäcka obalanser och svagheter. Kan inte med 100 % säkerhet säga att det är just den här behandlingen som gjort att hälen har förbättrats avsevärt den senaste tiden eller om det är total löpvila sedan tre veckor. Hur som helst så är det Jonas Hård af Segerstad på Naprologica i Stockholm som har behandlat mig nu senast, ifall någon är nyfiken.

Mina kära fluffdojor, därinne ligger hälen tryggt inbäddad. Stinson Lite heter modellen, Hoka One One är märket. Perfekt på elakt underlag som asfalt. Foto: Privat.

Så drog det ihop sig till halvmaraton i Prag. Ett lopp jag bara inte vill missa, för den här staden betyder mycket för mig då jag har delar av mina rötter här. Men jag var starkt tveksam till om jag skulle starta och i så fall hur långt jag skulle springa. Bestämde mig hur som helst för att starta och sedan lyssna extremt noga på kroppens signaler. Minsta tendens till hälsmärta så var det omedelbar reträtt som gällde.

Bara några minuter innan startskottet gick tittade solen fram och värmde behagligt. Det kändes verkligen vårigt i luften. Möta våren i Prag, vilken grej! Satte iväg i ett mycket lugnt tempo och nojade hela tiden över hälen. Kände efter och kände efter. Men nej, det gjorde inte ont alls. På fötterna mina fluffiga Hoka One One som ser jätteroliga ut men faktiskt inte alls är så klumpiga som de ser ut.

I mååååål och fick bita i en medalj i nyskapande form. YES!!! Foto: Privat.

Vet ni vad? Det höll – hela vägen in i mål. Fort gick det inte men det gör absolut ingenting. Hela loppet, men särskilt mot slutet, översköljdes jag av en stark glädje över hur fantastisk kroppens förmåga till läkning är. Att jag faktiskt springer, utan att det gör ont. Det enda som fick mig att öka farten något var när en man iklädd jeans, skaljacka, ryggsäck och kängor dök upp framför mig med en kilometer kvar. Han sprang faktiskt, om än med extremt stelt steg. Men han tog sig framåt och jag fick jobba lite för att lyckas passera. Hade honom bakom mig i mål i alla fall, haha.

Men hur som helst. Till saken: för några år sedan hade jag blivit totalknäckt av att springa en halvmara på TVÅ timmar. Typ tjugo minuter sämre än mitt pers på distansen. Jag hade nog avstått från start av blotta förskräckelsen över att riskera att få en ”dålig” tid. Men vet ni, idag brydde jag mig inte det minsta om tiden. Det enda som fanns i skallen var den enorma tacksamheten över att ens kunna springa. Att kunna delta i den här folkfesten, göra high fives med kidsen längs banan och ”njuta” av stela ben när man reser sig upp efter en timmes after run.

Livskvalitet när den är som allra bäst!