Jag. Blir. Så. Trött.

Emma Eklund medverkade i viktminskningsprogrammet Biggest Loser 2013. Nyligen drabbades hon av ett elakt påhopp när hon var ute och handlade. Foto: Vilhelm Stokstad/TT.

Ska man behöva stå ut med vad som helst bara för att man är en offentlig person? Har man gett sig in i leken så får man leken tåla, liksom.

Och hur mycket ska man i så fall tvingas tåla och när går gränsen? OM det finns en gräns? Började fundera på det här efter att ha läst ett inlägg på ”Biggest Loser”-Emma Eklunds blogg. Emma medverkade i viktminskningsprogrammet 2013 och är den kvinnliga deltagare som har gått ner mest i den svenska versionen av programmet, hela 46,9 procent av ursprungsvikten. Nu är hon är i affären för att handla när hon urskiljer kommentaren ”Men lägg av, hon är ju tjock!” från en förbipasserande.

Jag. Blir. Så. Trött. 

Trött på att vuxna människor inte har vett nog att hålla sina knäppa kommentarer för sig själva. Trött på att det finns folk som tar sig friheten att recensera andras utseende. Samtidigt känns det ledsamt att det finns människor som uppenbarligen mår så dålig att de känner ett behov av att sänka andra. För jag ser annars ingen anledning till varför man beter sig så här.

Har själv fått en hel del kommentarer av det mindre smickrande slaget genom åren. Det kan handla om min ålder, om att jag borde vara smalare när jag springer så mycket och så vidare. Visst är det så att man helt enkelt måste stå ut med en hel del när man är en offentlig bloggare, men jag önskar att världen inte var så kall så att man behövde göra det. Jag önskar att folk inte hade behovet av att vara elaka mot andra.

Kan vi inte bestämma det, att från och med nu tänker vi på vad vi säger till eller om andra? Mer kärlek och mindre ilska, helt enkelt. Lyssna också gärna på min poddintervju med Emma som jag gjorde i fjol. Hon är en passionerad löpare och en fantastisk inspiratör.