”Du har allt blivit en liten knubbis”

Foto: Colourbox.

Nej, det är inte lätt att vara en känslig tonåring på väg in i vuxenvärlden. Särskilt inte när folk tar sig friheten att recensera ens utseende. Allra värst är det i samband med stora högtider då man träffar de där människorna som man aldrig ser annars. Ett år har gått sedan man såg dem senast och i tonåren händer det ju som bekant en hel del med utseendet. Finnar poppar fram, man får tandställning, man får bröst och kvinnliga former. Helt naturliga saker som hör vägen in i vuxenvärlden till. Så får man höra saker som ”Vad kraftig hon har blivit”, ”Du har allt blivit en liten knubbis”. Frida Boisen beskriver det så träffsäkert i sin nya krönika.

När jag för första gången fick höra att jag var knubbig var jag tretton år. Jag ställde mig framför spegeln i badrummet och nöp mig i mitt tonårshull. Och bestämde mig där och då: nästa gång det var dags att möta släkten skulle de inte få en chans att säga att jag är knubbig. Jag skulle göra allt för att bli så smal som möjligt. Där och då började de ätstörningar jag har lidit av sedan dess. Undrar om personen som fällde kommentaren om min knubbighet fattade vilka följder den skulle få? Och varför fäller man ens de där kommentarerna? Vilken funktion fyller de?

Någon som vet?