En löpares uppgång och fall

Löpturen upp till fyren i närheten av Playitas på Fuerteventura, ”Lighthouse run”, är ett sant äventyr. Foto: Privat.

Rubriken till det här inlägget kanske låter väl dramatisk, men det jag menar är hur många nyblivna löpares ”karriär” ser ut. Man kanske snarare skulle tala om löparens livslinje.

Det börjar med att man springer lite planlöst för att det är så roligt. Löpningen är glädjedriven. Sedan får man för sig att man vill bli snabbare, börjar snegla på andras tider i sociala medier och i vänkretsen och vips börjar något hända. Gradvis går löpningen från något man såg fram emot till något man våndas en aning inför. Man börjar springa intervallpass och pressa sig hårdare och hårdare. När ett tidsmål är uppnått sätts nya mål och nu börjar det kanske också göra ont lite här och där. Knän krånglar, hälar trilskas och baksidor bråkar. Här någonstans börjar glädjen försvinna och löpningen förvandlas till något kravfyllt. Man har helt enkelt gått från glad motionär till någon slags elitliknande motionär med utmaningen att få ihop ekvationen jobb, familj och ett krävande träningsupplägg.

Jag vet vad jag talar om eftersom jag själv har varit där. Kört tuffare och tuffare intervallpass i hopp om att springa snabbare på tävlingar. Minns att jag stod på startlinjen till halvmaran i Amsterdam 2013 med ångest och en fråga som ekade i huvudet: ”Varför står jag här, vill jag ens det här?” Svaret blev ett ”nja”. Egentligen längtade jag mest till målgång och en skön after run. Minns att jag efter den resan insåg att det här med att jaga tider inte är min grej. Jag ville hitta tillbaka till grundglädjen, att springa för att det är kul och för att kroppen mår bra av det.

Det jag menar är att jag tycker att det har blivit lite för mycket hets kring löpning den senaste tiden. Och JA, jag vet att jag har bidragit till den hetsen. Glada motionärer får höra att de ska köra tuffa intervaller för att förbättra sig, fast de egentligen kanske skulle tjäna mer på att bara ge sig ut och springa på känsla. Är man nybörjare är det intervall nog att bara ge sig ut på en distansrunda. Vi blir dränkta i böcker, blogginlägg och tidningsartiklar om hur man blir snabbare. Det jag saknar är tipsen till oss som har kommit på att löpning är mer än bara en jakt på snabbare tider och nya pers. Löpning är så mycket mer än så, när själen och hjärtat får vara med så upptäcker man en ny dimension.

Efter att i någon mening ha gått in i väggen med mitt tidigare träningsupplägg har jag insett att jag är mer en äventyrslöpare än en tidsjägare. Jag kommer på mig själv med att googla efter lopp på exotiska platser och kittlas av miljön snarare än om loppet är ”flackt och snabbt”.

Jag hoppas att mitt ”fall” som löpare kan leda vidare till något nytt och spännande. En ny resa med nya upplevelser.