Tankar om prestation

Medan jag vandrade på den här vägrenen i jakt på en busshållsplats hann jag tänka väldigt mycket. Foto: Petra Månström.

Vad är egentligen viktigast för mig: att ta mig i mål eller att njuta under resans gång?

Fick tillfälle att tänka en hel del på detta då jag idag tvingades kliva av ultragruppens sexmil efter någon timme. Magen krampade och allmäntillståndet var uselt. Jag var helt enkelt inte i skick att fortsätta och hade jag tvingat mig själv hade jag kanske klarat av att genomföra det hela, men till vilket pris? Samtidigt fanns det en del tankar i huvudet från Rune Larssons föredrag som han höll igår.

Där talade han om kamplust, om passion, om vikten av att äta och dricka och den ofrånkomliga smärtan. Han talade också om sina bragder i Spartathlon, ett 245,3 kilometer långt lopp mellan Aten och Sparta. Målet under de loppen var alltid att pressa sig så till den grad att han hamnade på sjukhus med dropp. Jag lyssnade med stort intresse men fascinerades samtidigt av hur olika inställning vi människor kan ha till idrott.

Visst tycker jag om att ta ut mig (ibland), men inte på ett så extremt sätt. Jag har lärt känna min kropp väldigt väl under mina år som tränande människa och idag kändes det på ett sådant sätt att det inte fanns något alternativ till att kliva av. Hade jag känt så här på exempelvis Swissalpine eller UltraVasan, de två ultralopp jag har genomfört, hade jag brutit direkt. För mig är det viktigt att löpningen känns rolig och glädjefylld, åtminstone större delen av tiden. Finner jag en poäng i att pressa mig kan jag göra det, men aldrig för någon annans skull eller ”bara för att”. Men visst är det underbart att vi kan vara så olika.

Vilken inställning har du till din löpning?