Experten: ”Löpning i 48 timmar inte nyttigt rent fysiskt”

I onsdags klockan tolv klev Kristina Paltén på löpbandet och klockan tolv i fredags klev hon av. Då hade hon sprungit sammanlagt 323 kilometer vilket innebar nytt världsrekord på 48 timmar löpbandslöpning. Foto: Henrik Trygg.

Igår satte Kristina Paltén nytt världsrekord i löpbandslöpning under 48 timmar. En fantastisk bedrift som innebar 323 tillryggalagda kilometer på löpbandet på Actic i Kista. Många, inklusive jag, är imponerade över hennes bedrift men samtidigt frågar sig många hur kroppen egentligen påverkas av att springa så där länge. 

För att ta reda på mer om detta kontaktade jag Mikael Mattsson, medicine doktor i fysiologi vid Gymnastik- och Idrottshögskolan som har arbetat med och forskat på ultrauthållighet hos multisportare, militärer och ultralöpare. Här är hans kommentar:

Nja, att springa världsrekordlångt på löpband i 48 timmar kan väl inte sägas vara nyttigt rent fysiskt. Det är en rejäl belastning som tillsammans med energiunderskottet kommer leda till bland annat nedbrytning av muskler, ”chockrespons” i immunförsvaret, inklusive inflammation och massor med oxidativ stress. Men å andra sidan är det inte alls så farligt eller allvarligt som det kan låta eller som folk tror.

Det visar sig att intensitet är värre än distans, och mer exakt relativ intensitet, det vill säga hur hårt man kör i förhållande till hur bra tränad man är. Är man tränad för uppgiften och ordentligt förberedd så är det inget problem att springa i 48 timmar. Inom forskarvärlden har man varit orolig för att hjärtat ska ta stryk av såna här aktiviteter, men det visar sig att det inte är någon fara. Det är faktiskt så att man ser större påverkan i kortare lopp, till exempel maraton eller halvmaraton, hos personer som tar i mer än de är tränade för. Stereotypen är en man i 40-årsåldern som får en startplats till ett maraton i födelsedagspresent/julklapp/nyårslöfte, och som identifierar sig som ”tränad” för att han var aktiv (spelade fotboll) som ung. När det är dags för loppet har han inte hunnit träna tillräckligt, överskattar sin förmåga men är samtidigt van att ta i och kan pressa sig själv till/över gränsen.

Elitlöpare som Kristina har förberett sig i månader och vet precis var den egna gränsen går. Det är ju knappast (förhoppningsvis) någon som kör sin vanliga 5 km-runda och får för sig att ”imorgon ska jag springa två dygn istället”. Kristina har tränat ultralöpning i många år, har världsrekordet på 12 timmar och dessutom gjort expeditioner som är betydligt längre än det här (t ex 3262 km löpning genom Europa). Det viktigaste för att inte överbelasta är att göra ökningar i små steg. Utmana sig själv med svårare, tyngre, längre uppgifter, men inte med så stora steg varje gång. Återigen, med det i tanken är det värre att springa maraton för den som aldrig sprungit längre än 5 km än det är för Kristina att köra 48 timmar.

Nu var det här ett världsrekordlopp så då är ju ansträngningen maximal (fast på relativt låg intensitet för att optimera prestationen över två dygn), men distansen i sig är inte alls något problem. Man kan skala ned belastningen, och om man drar det till sin spets tror jag till exempel inte att någon är orolig över belastningen vid en fjällvandring där man går 48 timmar i sin egen takt, och dessutom sprider ut aktiviteten över flera dagar.

På ett annat plan är antagligen den största hälsonyttan med ett ultralopp inte är själva loppet utan träningen som görs före, och också att man får ett mål och motivation till att träna.