Att våga växla ner

Varför är det så svårt att acceptera att kroppen vill träna på olika sätt under olika perioder? Foto: Petra Månström. 

Fikade med en kompis igår och fick en hel del insikter. Vi har båda tränat hårt de senaste tre åren och konstaterade att vi börjar känna en stor mättnad på blodsmakande pass.

På vägen hem funderade jag över varför jag känner någon form av dåligt samvete över att jag tränar annorlunda nu mot tidigare. Jag har knappt kört ett intervallpass på ett halvår och har dessutom fått upp ögonen för styrketräning. Har blivit sugen på att bli starkare och för en gångs skull få känna lite ”power” i kroppen. Varför känner jag då så här? Jag borde väl kunna få träna hur jag vill? Märkligt…

Läser på Facebook om vänners uppdateringar från gårdagens New York City Marathon. Naturligtvis är det ett maraton jag har på min att göra-lista. Men något särskilt sug efter att springa maraton fick jag inte när jag ögnade igenom Facebook och tryckte på ”gilla” lite här och där. Snarare kände jag en längtan efter att få ta ett lugnt och behagligt pass runt Kungsholmen. Eller varför inte på stranden i solen på Kanarieöarna dit jag ska inom kort?

Men tävla? Nej. Lockar inte alls. Däremot har jag börjat plöja igenom nätet i jakt på halvmaror och maror på exotiska platser. Hittade ett traillopp längs Amalfikusten som dessutom skakade liv i mina smaklökar. Kombinera löpning med underbart god mat? Ja, tack! Det där dåliga samvetet måste jag lära mig att jobba på. Precis som man växlar ner i arbetslivet borde man kunna växla ner i sin träning för att anpassa den på ett sätt som man mår bra av.

Hur tänker ni i den här frågan?