Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Några kilometer före Evertsberg och fortfarande glad. Sedan gick det utför… Foto: Privat.
29 kilometer kvar. Ett Lidingölopp minus en kilometer. En tredjedel av UltraVasan kvar, den på papperet mest lättlöpta biten. Men det spelar ingen roll, jag gråter ändå.
Av smärta, av uppgivenhet, av glädje över att orka – trots allt. Min fina support hade med sig skoombyte till Oxberg, så då passade jag på att dra av mig terränglöpningsskorna och sätta på ett par vanliga löparskor. Skillnaden blev enorm, men glädjen kortvarig.
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva den extremt utdragna slutklämmen av det här loppet. Minns inte hur många gånger jag ångrade att jag ställt mig på startlinjen, för mitt pannben förbjuder mig att bryta om jag inte har blivit skadad. Och det har jag ju inte, jag har bara galet ont i fötterna. Tuggar i mig bars, geler och godis men det smakar inte längre. Kroppen känns konstig och huvudet värker.
Hade det inte varit för de fantastiska funktionärerna vid vätskestationerna vete sjutton hur jag hade orkat. Men de hade en sällsynt förmåga att se hur slut jag var och peppa att fortsätta en bit till. Snart är du i Mora, vilken grej! Nåväl, snart och snart. Nu dök skylten upp som talade om att det var 15 kilometer kvar. 14. 13. 12. Det var bara segare och segare mellan skyltarna och jag blev lycklig varje gång en liten antydan till backe dök upp. För det betydde ju att jag kunde gå ett tag…
Mina fantastiska terrängskor som levererade från första stund, de var sprillans nya på startlinjen. Kanske inte så man ska göra riktigt men nu funkade det ju. Skomodellen heter Roclite-268 och kommer från Inov-8. Foto: Petra Månström.
Jag skojar inte när jag säger att loppets sista mil kändes längre än ett maraton. Steglängden hade kortats av avsevärt eftersom benen loggat ut. Nu var jag dessutom på okänd mark i flera avseende, har ju aldrig sprungit längre än 80 kilometer i ett svep. Men nu kööööör vi! Växeldrog med några löpare som ungefär jämnstarka, men när Mattias Svahn (ni vet, längdskidkommentatorn från tv) dök upp utmed vägen och hejade fick jag nya krafter. Fick en dunk i ryggen av en av funktionärerna vid sista vätskekontrollen. Han såg djupt imponerad ut och det gav också nya energi.
Det var så galet långt mellan de sista kilometerskyltarna att tårarna sprutade. Satte på mig solglasögonen för att inte folk skulle se mina rödgråtna ögon. Fokuserade på att härda ut, att existera och ta sig framåt den sista biten. När skylten som talade om att det återstod en kilometer hade jag redan börjat ”spurta”. Det kändes segare än kola, men det gick. Jag tog mig framåt.
Segerns sötma. Jag klarade det. Foto: Vasaloppet.
Håll i er nu. Nu blir det magiskt, på riktigt. Med 650 meter kvar passerar jag förvarningen och jag inser att jag kommer att klara det. Det väller fram så mycket känslor i hela kroppen att tårarna sprutar igen. Men den här gången behåller jag solglajjorna i pannan. Upploppet dyker upp, jag ser den klassiska målgångsportalen. Nu återstår bara en raksträcka och jag hör hur den exalterade speakern ropar mitt namn. Det är så galet overkligt, det känns som att det är jag som har vunnit. Och det har jag ju – mot mig själv, mot distansen, mot en hel hög negativa tankar. Jag ser massor av kända ansikten utmed banan, som fina Helena med mor och maratongurun Anders Szalkai. Och min fantastiska support står också där och fotograferar. Jag höjer armarna i skyn och korsar mållinjen med fjärilar som hoppar glädjeskutt i magen. JAG KLARADE DET! Det är overkligt och galet, men jag gjorde det. Jag sprang nio mil från Berga by till Mora i den allra första upplagan någonsin av UltraVasan. Tiden 11.45 innebar att jag hade klarat medaljtiden för damer på 12 timmar. Kan det bli bättre?
Var är champagnen..?
