Det där loppet i schweiziska Alperna – del 4

Blöt och trött men lycklig över att vara uppe vid Keschhütte. Foto: Petra Månström.

Jag landar på en spetsig sten och smällen är så hård att jag tappar andan. Är övertygad om att jag har brutit något, men mirakulöst nog lyckas jag resa mig och lätt omtöcknad lufsa vidare.

Ser hur blod rinner från strumpan som det nu är hål i. Tightsen verkar dock ha klarat sig. De löpare jag just sprungit om passerar nu mig och jag tar ännu en gel för att skärpa till sinnet och hålla mig på benen den bit som är kvar ner från passet. Det tar en god stund innan jag återfinner flytet igen, den där vurpan var riktigt otrevlig.

Det har glesnat ut ordentligt i löparledet nu och bitvis springer jag helt ensam eller med bara ett fåtal löpare omkring mig. När jag springer in i Sertig Dörfli hör jag speakern nämna mitt namn och att det är gott om skandinaviska löpare i loppet. Fast jag egentligen är mest sugen på att gå så lyckas jag uppbringa ett riktigt fint löpsteg under den biten då det är mest publik omkring mig. Tar en ny gel, lite sportdryck och en bit müslibar och slår på mobilen. Ett par riktigt fina pepp-sms har trillat in och jag får nya krafter. Under tjugotalet minuter infinner sig ett riktigt fint flyt trots att löpningen sker på en überlerig åker, självklart även den här gången bland betande kossor.

Farthinder som inte är helt ovanligt under Swissalpine Marathon. Foto: Petra Månström.

Snart dyker det upp en skylt som talar om att det bara är en dryg mil kvar. Kollar på klockan och inser att om jag tar milen under timmen så kanske jag lyckas komma in under 11 timmar. Men de tankarna slår jag strax ifrån mig. Kroppen har helt loggat ut nu och om det beror på allmän kraftlöshet eller energibrist vet jag inte. Kanske borde jag ha ätit bättre under loppet för att greja den sista milen på ett bra sätt, kanske borde jag ha tränat bättre. Men nu är det som det är och jag tvingas varva gång med någon slags slagsidejogg.

Tänker att det måste vara en underhållande syn att se oss löpare halta fram där i spåret. Blöta och gyttjiga, några iklädda sopsäckar eller regnponcho – med ett löpsteg som är långt ifrån snärtigt och spänstigt. Loppets sista mil känns som en mara, eller längre. Kilometerna tickar inte alls på lika kvickt som runt Kungsholmen utan här krystas de fram, under umbäranden. Regnet visar inga tecken på att avta och de negativa tankarna sköljer över mig som en tidvattenvåg.

Clavadel. Inte långt kvar nu men fasen vad segt det går. Banan bjuder inte heller på några storartade vyer utan man springer mest på en gyttjig och smal stig i skogen. Blir kissnödig och tvingas in bakom ett träd, bara på absoluta minimiavstånd från stigen för att inte tappa tid. Löparna som passerar visar hänsyn och tittar åt andra hållet. När jag äntligen har lyckats dra upp de regnvåta tightsen och börjar springa igen känner jag att trosorna sitter fel. Orkar inte rätta till dem nu, nu får det vara så här den lilla bit som är kvar.

I mååååål! Jag är lyckligast i världen!! Foto: Petra Månström.

Swissalpine Marathon, K78-klassens bansträckning. Skärmdump från Garmin Connect.

Kämpa nu, Petra! Där kommer skylten som talar om att det är två ynka kilometer kvar. Och DÄR kommer (ännu) en mördarbacke! Kan det inte vara slut på backeländet snart? Jag växlar återigen över till gång och grinar illa av smärtorna i fotsulorna. Biter ihop och kämpar på. Försöker tänka positivt. Plötsligt tycker jag mig höra en speakerröst och långt nere i dalen urskiljer jag Davos. Är det sant? Kan det vara så att jag snart är i mål? Får ett sms som talar om att jag kan klara under 11.30 om jag lägger på en rem.

Inser att jag måste ta sista kilometern i 5:30 min/km för att ha en chans och jag växlar upp allt vad jag kan. Storgråter av smärta och fokuserar all kraft på att komma upp på framfoten. Fötterna landar på Davos asfalt och jag hör hur människor kring banan ropar mitt namn. Det ger massor av nya krafter och nu är det all in mot mål. Fattar inte hur det gick till men jag lyckas uppbringa ett riktigt snyggt löpsteg. Klockan visar på 5:25 min/km, som i detta läge närmast kan jämföras med turbofart.

Jag ser Vaillant Arena och målområdet närma sig. Nu är det dags att gå all in. Med glädjetårar som sprutar lägger jag in sista växeln och spurtar i mål med armarna i skyn. Bara att ha tagit sig i mål är en seger för mig, tiden är mindre viktig.

Jag har vunnit över mig själv och många, många negativa tankar. Jag har klarat något jag aldrig trodde var möjligt. Jag är (bergs)ultra och det känns galet härligt!