Det där loppet i schweiziska Alperna – del 2

Cirka åtta kilometer in i loppet och det är fortfarande lättlöpt och benen är fräscha. Min kompis Henrik passerar och vinkar. Foto: Petra Månström.

Loppets inledande mil kändes väldigt darrig. Jag hade ingen riktig kläm på hur snabbt jag skulle springa och Rune Larssons ord ekade i huvudet: ”Vad du än gör, dra inte på dig mjölksyra i benen under de första tre milen.”

Det där var riktigt svårt eftersom löpningen ganska snart blev riktigt kuperad. Trots att jag hade fått för mig att den inledande maran skulle vara ”flack”. Hmm, möjligtvis flack i jämförelse med loppets högalpina del men fortfarande gott om Abborrebackeliknande historier lite varstans. Vid Filisur passerade tåget med deltagare i K42 som skulle starta i Bergün några timmar senare. Såg min kompis Nina bland passagerarna och blev glad att se henne. När vi äntligen nådde Bergün kändes kroppen helt dränerad på energi och jag började allvarlig fundera på hur det här skulle gå. Skulle jag orka nästan en hel mara till – dessutom i högalpin terräng?

Sedan dök det upp en hel del irriationsmoment som jag inte hade räknat med innan. Som att min t-shirt envisades med att åka upp bak i ryggen, den hakade i vätskeryggsäcken. Och trots att jag försökt få ut all luft ur vätskeblåsan så skvalpade det. Mycket irriterande. En väldigt positiv överraskning var energistationerna utmed banan. Hade hört lite blandat om dem men allt funkade exemplariskt. Aktiva funktionärer som dessutom kostade på sig några peppande ord.

Jag och en seg dam växeldrar i ösregnet i den sega backen någonstans mellan Filisur och Bergün. Foto: Petra Månström.

Efter Bergün tog en vidrig stigning vid. Dessutom på en föga inspirerande asfaltsväg. Segare än kola och det blev inte bättre av att man blev passerad av en massa superpigga och fräscha löpare i K42-klassen. Själv misströstade jag kraftigt och varvade gång med någon slags böjd slagsidelöpning. Tveksamt om det kan kallas löpning, lufs är ett bättre namn. Dessutom började jag frysa eftersom tempot nu var lägre, men jag var så trött att jag inte orkade ta fram jackan som låg i ryggsäcken.

Framme i Bergün och det innebär att jag sprungit en mara. Foto: Petra Månström.

Till slut tvingade jag mig själv att stanna och ta på mig jackan, det tog en evighet att få upp ryggsäcksspännena med nerkylda och svullna fingrar. Här hade jag de mest negativa tankarna under hela loppet och funderade faktiskt ett tag på att bryta. Kroppen var helt utloggad och vädret var inte nådigt. Det kändes som att alla andra var hundra gånger piggare än jag.

Så når jag Chants, byn där den berömda backen upp mot Keschhütte startar. Och ja, det brantar på ordentligt. Fylld med sportdryck och müslibar från senaste energikontrollen börjar jag gå och konstigt nog infinner sig plötsligt ett glädjerus. Gå – det kan jag. Jag har bestigit Mont Blanc och gjort en rad andra anmarscher till berg.

Den berömda Backen upp mot Keschhütte, dagen till ära kryddad med halkig gyttja. Mums filibabba. Foto: Petra Månström.

Gå i sega backar, det är något annat än löpning. Äntligen får ett annat energisystem i kroppen kicka in. De positiva tankarna återvänder. Jag spricker upp i ett leende… Fortsättning följer inom kort!