Jetzt geht’s los!

Delar av det urstarka gäng som körde ett kuperat och jobbigt långpass över stock och sten tidigare idag. Foto: Privat.

Ja, jag erkänner. I morse när jag åt frukost tyckte jag väldigt synd om mig.

Benen värkte och långpassmotivationen var noll. Tänkte att det blir på sin höjd några kilometer – för längre än så lär det inte gå att springa på de här marmorpelarna till ben. Påbörjade joggen bort mot mötesplatsen vid Gläntan (här i Uppsala) och kände mig väldigt modfälld. Kunde knappt hålla styrfart. Mötte upp det glada gänget från Mantra Sport och Uppsala Löparklubb och förkunnade att det bara blir några kilometer idag.

”Kommer inte på fråga. Det blir två mil idag.”

Ingmars ord sades med humor blandad med en hel del allvar. Jag fattade att han hade rätt. Drog ner kepsen och försökte varva upp benen. Grinade illa och hade svårt att orka konversera med mina (härligt) pratsamma medlöpare. Hade fullt fokus att hålla farten samt att irritera mig på mitt i-landsproblem: ögonfransar som fladdrar när det blåser.

Fem kilometer in i passet händer något som jag aldrig har upplevt tidigare. Det är som att något ”lossnar” och plötsligt blir stegfrekvensen högre och steget längre och lättare. Hur är det möjligt? Jag har ju sprungit långt så sent som igår, med inslag av mördarbacke dessutom. 100 kilometer på åtta dagar. Fattar ingenting men känner tacksamhet och strävar vidare.

Ont i huvudet och törstig. Benen värker. Men jag är lycklig och skönt trött. Dagens pass är över! Foto: Privat.

Det ska sägas på en gång att den här långpassrundan som gänget kör inte är någon mysrunda. Det är backigt och stökigt. Rejält backigt förresten. Man springer också i knähögt gräs och på snirkliga stigar. Riktigt utmanande för benen – och ovärderlig träning inför Swissalpine Marathon där jag förväntar mig en hel del stock och sten.

Mot slutet av passet började krafterna tryta igen. När vi äntligen är framme vid startpunkten tror jag det är över, men då vill Ingmar ge sig ut på en bonusvända på Ridstigen. Tre kilometer extra, okej då. Jag är så trött att jag knappt orkar tänka utan startar klockan igen och harvar vidare. På något sätt funkar det. Farten går ner, förstås. Men jag klarar det. Femtio kilometer på två dagar, vilken lycka. Får beröm för min mentala styrka, av människor som verkligen vet vad de pratar om. Blir helt varm inombords. Och nyss plingade följande sms från Ingmar till i mobilen:

”Du visade karaktär idag – bådar gott inför Les Alpes!”

Blir ännu mer varm inombords. Jetzt geht’s los! Alperna, nu kör vi!