Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Så här såg jag ut efter två mil i terrängspåret. Sedan blev det några bonuskilometer på Ingmars initiativ. Foto: Privat.
Alltså, ibland så vacklar jag betänkligt i mitt beslut att springa 78-kilometersdistansen på Swissalpine Marathon i Davos om några veckor. 78 kilometer, vi pratar ÅTTA MIL! Varav stora delar går i högalpin terräng. Igår var en sådan där dag då jag vacklade extra mycket. Det var tryckande varmt i Uppsala där passet ägde rum och jag hade en mil i benen sedan dagen innan. Ingmar var på strålande humör och hade tagit på sig löparlinnet, dagen till ära.
I sexminuterstempo rullade vi genom Stadsskogen och bort mot Håga. Mina ben kändes – precis som allt som oftast den senaste tiden – som marmorpelare. Funderade på det faktum att jag en gång i tiden sprungit halvmaran på 1.41 och fem kilometer på 22.30. Hur det gått till var för mig en gåta igår. Och så sköljde de där negativa tankarna över mig som en tidvattenvåg. Borde jag ta mitt förnuft till fånga och hålla mig till halva distansen på Swissalpine? Eller kommer jag att ångra mig..?
Tips/pepp tas tacksamt emot. Än har jag någon vecka på mig att fundera över distansvalet…
