Blogginlägg utan bild

Det här blogginlägget kommer inte att illustreras med någon bild. Varför? Jo, för att jag inte är på humör att fotografera mig själv.

Det där livet som hela tiden pågår gör sig ibland extra påmint. Ibland så mycket att man undrar om det någonsin kommer att komma en tid med harmoni och lugn. Det har hänt så mycket saker hela våren och jag har haft fullt upp med att komma upp på morgnarna och ”klara livet”. Och häromdagen slog magkatarren till igen med full kraft. Vilket innebär att jag mer eller mindre bara orkar ligga ner i soffan och massera magen. Inga optimala förutsättningar för träning, som ni hör.

Den där fokuserade träningen har fått stå tillbaka under en längre tid. Varken orkar eller vill springa hårt och tufft, just nu är det långt och lugnt som fungerar för mig. Det blir som en själabastu, det är mindfulness på högsta nivå. Folk undrar hur jag orkar springa sex mil på två dagar i fjällen när jag mår så här. Mitt svar är alltid: att springa fyra mil i snöstorm är inga problem alls, inte om man jämför med de andra utmaningarna jag har mött under våren. Tråkiga och obehagliga saker som bara suger energi och skaparglädje ur en. Saker som inte har det minsta med träning att göra. En nära vän uttryckte det mycket bra:

”Petra, de som bara läser din blogg får ju turistversionen av dig. Tänk om de visste hur du hade det bakom kulisserna!”

Men vet ni vad? Jag ser på framtiden med tillförsikt. Har just anmält mig till en mycket spännande utbildning och jag ska gå en kurs som kommer att bli en sann utmaning för både kropp och psyke. Fast just nu vill jag bara att magkatarren klingar av så att jag kan springa det där terrängpasset med fina vänner ikväll.

Önskar er alla en fin dag!