Män, kvinnor och smärta

Efter pannbensrundan i snöstormen mötte Mia och jag Årets kvinnliga äventyrare, Christine Hägglund, på Storulvåns fjällstation. Foto: Privat.

Under midsommarhelgen fick vi deltagare i STF:s löparhelg chansen att lyssna på ett föredrag av Christine Hägglund.

Hon utsågs nyligen till Årets kvinnliga äventyrare för sin bedrift att springa de 130 milen från Treriksröset till Grövelsjön – det så kallade Gröna bandet. 39 dagar tog färden och vi åhörare satt som tända ljus. Det som slog mig var att Christine inte en enda gång nämnde något om smärta. Även om jag är säker på att 130 mil på 39 dagar känns både här och där i kroppen så var det framför allt de storslagna upplevelserna hon lyfte fram.

Jag vet också att flera manliga löpare har försökt sig på det Gröna bandet och tvingats bryta med hänvisning till smärtor på olika ställen. Trebarnsmamman Christine fixade dock hela distansen utan nämnvärda besvär. Hur kommer det sig? Fokuserar män mer på smärta och känner efter för mycket? Har de inte lika hårt pannben som vi kvinnor? Eller är det en personlighetsfråga?

Diskuterade saken med några av de manliga deltagarna på löparlägret och de höll med om att det kan vara så att män fokuserar lite för mycket på smärta. Kanske är det en kvarleva från lumpen – fysisk aktivitet SKA kännas och göra ont, annars är den inte på riktigt. Och känner man ingenting i brådrasket får man känna efter lite till. Tills det börjar göra ont.

Fler som har några tankar i ämnet?