För långsam för det offentliga (löpar)rummet?

Jag kan springa, jag är inte trött. Bara glad. Foto: Privat.

Hur långsam får man egentligen vara för att berättigas en plats i det offentliga löparrummet? Låter frågan galen?

Det håller jag med om, men sanningen är att just den frågeställningen diskuteras i en rad olika nätforum – inget nämnt, inget glömt. Jag hör till gruppen av bloggare som ofta nämns i mindre smickrande ordalag i diverse diskussionstrådar. En annan bloggare som nyligen drabbades av näthat är Elin Ragnarsson, en fantastisk löpare och människa vars styrka och pannben jag beundrar och respekterar något oerhört.

Jag blir ledsen och uppgiven när jag mot bättre vetande läser de här trådarna och kommentarerna. För naturligtvis borde jag bara låta bli, men då och nu känner jag ett behov av att sätta fingret på problemet. Ge nytt liv åt debatten. Det är mycket beklagligt att människor som inspirerar och motiverar andra till träning blir hackkycklingar på det här sättet. Och den enda anledningen är missunnsamhet och avundsjuka – när den visar sitt allra fulaste tryne.

Det jag länge har funderat över är varför de vanligaste påhoppen handlar om att X eller Y inte ”förtjänar” att synas och höras alternativt coacha andra människor eftersom vederbörande bara är en ”medioker motionär” eller (Gud förbjude) ”sminkar sig onödigt mycket OCH är långsam”. Det finns förstås mängder av människor som springer miljoner gånger snabbare än både jag och Elin, men det behöver inte nödvändigtvis göra dem mer lämpliga som inspiratörer och träningsförebilder.

Visst är det roligt att lyssna till elitidrottare och låta sig inspireras av dem, men det finns också ett behov av identifiering. En vanlig, dödlig motionär har ofta lättare att identifiera sig med Petra Månström som springer milen på 46 minuter än med en elitlöpare som betar av tio kilometer på 35 minuter. Och jag säger ”ofta” men inte ”alltid”. Vi alla har olika behov av inspiratörer och kunskapskällor, vi har olika drivkrafter och olika sätt att hitta glädjen i träningen på.

Jag skulle säga att det offentliga löparrummet behöver alla typer av löpare, för igenkänningens skull. Ingen är mer eller mindre värd att synas. Vi ses i spåret!