Maran – mitt mentala spa

Norr Mälarstrand efter drygt 35 kilometer, har jag för mig. Tunga ben men glatt sinne. Foto: Sara Rönne Idänge.

Jag har med åren blivit en ganska tålig person. Har ofta råkat i blåsväder på grund av att jag tror på ärlighet och alltid är rak i min kommunikation, vilket förstås kan irritera somliga.

Jag är heller ingen mesig ja-sägare som duckar för konflikter, utan är också där rak med vad jag tycker och tänker. Strävar efter att utvecklas men är heller ingen hårdhudad debattör som till varje pris ska ha rätt, jag tror på det ärliga samtalet och mötet mellan människor.

Den senaste tiden har det hänt en rad trista saker, såväl privat som professionellt, som har tufsat till mig rejält. En vän uttryckte saken på ett rätt så träffsäkert sätt: ”Petra, hur många skärseldar klarar du egentligen?” Och den frågan har jag ställt mig själv flera gånger. Svaret tror jag är att jag är trygg i mig själv och att jag har väldigt många helt underbara vänner som jag kan öppna mig för. Och så min lika underbara familj förstås. Viktiga pusselbitar i livet när det blåser.

Någon frågade mig nyligen hur jag orkade springa en hel mara i lördags med tanke på allt som har hänt kring mig den senaste tiden. Hur jag orkar blogga, lägga ut saker på Instagram och Facebook, samt twittra och greja med podden – trots att jag har det förfärligt tufft på olika håll. Mitt svar: maran var en fest! Mitt mentala spa! Jag var totalt avslappnad och befann mig i nuet. Där och då fanns bara ena benet framför det andra, ta in stämningen och njuta av gemenskapen och festen.

Jag sprang i ett lugnt, skönt tempo och lyssnade på kroppen. Häpnade över hur benen orkade öka mot slutet och hur jag ända in i mål kunde ha en rak, stolt hållning och ett lätt löpsteg. Jag grät faktiskt en skvätt över hela situationen. Att kroppen orkar, att ”det här är maran, det här kan jag – här är jag trygg och omgiven av människor som faktiskt är vänliga och vill mig väl”. Jag hade nog kunnat springa ett varv till om jag hade kunnat, så lätt kändes det. Den känslan av glädje fanns med mig i flera dagar efteråt, mycket längre än träningsvärken som försvann dagen därpå.

Hade jag inte haft löpningen, min fina familj och mina underbara vänner vet jag inte hur jag hade orkat. Förmodligen hade jag inte gjort det. Det som ytterligare stärker mig är att jag är övertygad om att man i förlängningen vinner på att göra gott mot andra människor. Då lämnar du vackra spår såväl i dig själv som i omgivningen.

God karma.

Ha en fin fredag allihop!