Hill of tears!

Skon jag sprang i idag – en riktigt grym mängdsko från Adidas som heter Supernova Glide. Pigg och lätt men ändå med den stabilitet jag vill ha på längre pass. Foto: Privat.

Satt lääääänge med frukosten i morse, kollade Nyhetsmorgon tills det tog slut och kände ett starkt inre motstånd mot att ge mig ut på ännu ett långpass. Men har man tagit ultra-fan i båten, så… Bara att dra ner kepsen idag också. För omväxlings skull joggade jag bort mot Hagaparken för att efter några års uppehåll smaka på den för löpare så välkända ”Hill of tears”. Andra kallar backen Hagakullen eller Hagatippen. Det finns säkert flera benämningar som jag inte känner till.

Men hur som helst så blev det fem vändor upp och ner, varannan gång på det lite längre men mer löpbara stället som börjar nere på cykelvägen mot Frösundavik  – varannan gång på det tokbranta stället. Tror de som besökt backen förstår vad jag menar då. Det är inte jättelångt men galet brant hela vägen upp. Dammade på lite extra på nervägen då jag precis som jag skrev igår har hört att just det momentet tar extra hårt under Swissalpine Marathon.

Det var en Petra på väldigt darriga ben som joggade hem igen. Det var tokvarmt, så blev tvungen att stanna för lite drickapaus på ett fik i Hagaparken. Sedan blev det en slutkläm på väääldigt darriga ben. Helgens andra långpass med kuperat inslag – check!