Mini-Swissalpine med maxpuls!

Trött maratonbloggare på toppen av Hammarbybacken. Foto: Privat.

I slutet av juli går det ju visst någon bergsultra i Schweiz som man har anmält sig till. Min respekt för de där 78 kilometerna blir bara större ju närmare dagen d jag kommer. Tänker inte ställa mig på startlinjen oförberedd, för då är det nog det sista jag gör i löpväg. Har redan roat mig med att köra dubbla långpass vissa helger – både på lördagen och söndagen. Nu tänkte jag också lägga på lite mer specialinriktad träning genom att i ett långpass lägga in ett besök i Hammarbybacken (eller annan respektingivande backe i närheten) och köra några vändor. Såväl uppför som utför. För som jag har förstått av vänner som har kört Swissalpine så är det utförslöpningen som sliter mest.

Sagt och gjort. Lämnade hemmet och började lufsa bort mot Hammarbybacken. Dryga milen kunde jag lägga till kontot när jag var framme – perfekt! Bara att börja mala på uppför utan att fundera alltför mycket. Efter någon minut var lungorna på full blås. Pulsklockan talade om att man jobbade stenhårt. Inte undra på när man vevar uppför en slalombacke på brantaste stället! Körde lite sicksack för att avlasta benen och så var jag uppe. Ner igen och så upp. Totalt fem vändor blev det och jag var inte ensam om att träna här idag. Träffade bland annat på äventyraren Fredrik Sträng som med ett gäng hugade adepter i släptåg drog upp och ner med bestämda kliv och stavar i händerna.

Äventyraren Fredrik Sträng (höger) gillar Hammarbybacken. Här tränar han ofta – inte undra på då det väl är typ enda ”berget” i Stockholm. Foto: Privat.

När femte vändan var klar funderade jag en stund på om jag skulle vika ner mig och ta kollektivtrafiken hem. Slog snabbt bort den tanken – man kan väl inte ta bussen på Swissalpine om det tar emot? Nej, precis. Så bara att dra ner kepsen och borra. Blev ett pitstop på närbelägna Statoil för lite vätskepåfyllning eftersom halsen dammade betänkligt. Det var väldigt varmt i stan idag, runt 20 grader i skuggan. Fortsatte bort mot Skanstullsbron och förbi Tanto mot kära Västerbron. Passerade uteserveringar där jag noterade härliga margaritas i händerna på gästerna. Blev sugen på att ta ytterligare ett pitstop men slog bort även den tanken och malde på över Bron ner till Rålis. Där började benen logga ut på allvar. Kostade på mig en promenad sista kilometern hem. I slutet av juli ska jag ”bara” springa ungefär fyra gånger så långt som nu. Och så ”något” brantare.

Puh. Hur ska det gå?