Om hår på fel ställen och livet

Livet har gjort sig extra påmint för mig de senaste dagarna. Tänker inte gå in mer på detaljer än att det handlar om en oerhört tråkig sak som har gjort mig väldigt besviken och nedslagen. Jag är en stark person men klarar inte hur mycket som helst, särskilt inte när det blåser så hårt som just nu. Därför är det så fantastiskt när ens närmaste vänner sluter upp och finns där lite extra mycket. Det gör mig stolt, ödmjuk och tårögd.

Har aldrig varit en bekväm person som rättat in sig i ledet, har alltid ifrågasatt och diskuterat. Debatterat och tyckt till. Till mångas förtret och irritation – men samtidigt till mångas glädje och upprymdhet. I lördags blev jag helt varm av kärlek och glädje när jag närmade mig Rålambshovsparken. Kungsholmen Runt var i full gång och strax skulle halvmaran starta. Träffade massor av löparbekanta och stämningen var skämtsam och glad. Det är i sådana sammanhang jag trivs bäst, då kan jag vara mig själv!

Har extremt svårt för att vara ”fejk-glad” – jag tror baske mig att jag har världens sämsta pokerface. Gillar jag någon så syns det, garanterat. Samma gäller tyvärr motsatsen. Att jag älskar löpning framgår säkert av den här bloggen. Desto jobbigare var det att i morse hitta ett hårstrå på ett väldigt märkligt ställe. Vet inte om jag ska tolka det som ett ålderstecken eller tvärtom. Tänker nog inte säga mer än så… Kram och godnatt!