Totalt mörbultad…

Så här glad såg man ut en stund före start i Prag halvmaraton. Foto: Privat.

Hemma i Sverige igen och att jag sprang halvmaran i lördags blir jag smärtsamt påmind om typ hela tiden. Det är en sak att kuta långt på en skogsstig, men ett halvmaraton på asfalt känns i kroppen.

Särskilt som det var ett tag sedan jag rockade loss på det här viset på hårt underlag. Och sedan var det ju avsaknaden av kvalitetspass. Igår morse kunde jag knappt gå den första halvtimmen efter att jag vaknat och jag fick gå baklänges nedför trappor. Nu är det lite bättre, men fortfarande smärtar vader och fötter. Sedan har vi ju de här härliga blodblåsorna på fötterna som gör att jag nog kommer att avstå från löpning även idag.

Men på något fakiraktigt sätt tycker jag ändå att det är lite skönt att det känns i kroppen att man har tagit ut sig. Tror faktiskt aldrig att jag har tagit i så här mycket på ett lopp. Vanligtvis brukar jag ju vika ner mig, men tack vare framgångsrika mindfulnessövningar mot slutet av loppet lyckades jag hålla farten (nästan) in i mål. Frågade mig själv var i kroppen det egentligen gör ont. I armarna? I knäna? I öronen? I huvudet? I fötterna? Nej, det enda stället som ömmade var tårna och det berodde ju på blåsorna. Var jag verkligen tvungen att byta löpsteg till en klampig häl-landning? Nej! Upp på framfoten igen! Och det gick ju. Men priset betalar jag som sagt just nu. Vad var det jag hade lagt linimentet nu igen…