Därför är långdistansare mer reko än sprintrar

Idag tog jag mig till Sveriges framsida för att intervjua landets bästa långdistanslöpare, Mustafa Mohamed. Foto: Privat.

Maratonpodden tog sig idag till Göteborg för att träffa Sveriges just nu bästa långdistanslöpare. Killen som har det svenska rekordet på 3 000 meter hinder samt på Lidingöloppet 30 km. Han återhämtningsjoggar milen på 37 minuter och har Carolina Klüft som idrottslig förebild. Jag har alltid varit lite nyfiken på Mustafa ”Musse” Mohamed, vem är killen bakom det stora, varma leendet?

Fick många och oväntade svar på den frågan, men det får ni veta mer om när avsnittet kommer. Men en grej vi diskuterade var det här med hur det kommer sig att långdistansare oftast är väldigt trevliga och ödmjuka. Till skillnad från sprintrar som oftast har lite mer attityd. Observera att det här är min teori, men Musse sågade den inte helt och hållet.

Kanske kan ödmjukheten bero på att det är en viss personlighetstyp som söker sig till just långskubbandet, att det kräver ett visst psyke och en viss inställning. Eller kan det vara så att de många och långa passen mejslar fram en mer ödmjuk inställning till livet jämfört med om man bara reser sig ur startblocken och sprintar några hundra meter? Hur som helst är det trevliga människor – tack vare Musse hann  jag med mitt tåg då han skjutsade mig från studion på Sveriges Radio Göteborg ner till stationen.

Änna gött!