Jared Leto och distans med självdistans

Jared Leto under den årliga Screen Actors Guild Awards i januari. Foto: Paul A. Hebert/TT.

I min ungdom dreglade jag över honom i tv-serien Mitt så kallade liv. Det var några år sedan dess men skådisen och musikern Jared Leto är som ett riktigt bra vin, han känns i det närmaste ålderslös. I fredags såg jag honom på Skavlan och då fällde han en kommentar med hög igenkänningsfaktor från min sida:

”Om man försöker förverkliga sin dröm blir man en outsider. För de flesta gör inte något åt sina drömmar.”

Minns att när jag jobbade på det där stora bioteknikföretaget en gång i begynnelsen var det många kollegor som gick omkring med stora drömmar. De ville bli operasångare, författare eller skådespelare. Andra ville byta bana till polis, jurist eller läkare. Någon pratade om att det hade varit roligt att arbeta som personlig tränare eller sjukgymnast.

Låt mig bara klargöra: jag dömer ingen som inte gör något åt sina drömmar, det är helt okej om man känner att man vill låta det stanna vid en dröm. Men om du innerst inne känner att ditt liv hade fått en ytterligare guldkant om du försökte förverkliga drömmen – vad är det egentligen som hindrar dig? Markus Torgeby sa en klok sak när jag intervjuade honom för Maratonpodden, han menade att vi borde sluta vara så rädda för att förlora jobbet. Om det är den rädslan som hindrar oss från att förverkliga våra drömmar, vad har man då för livskvalitet?

Man lever bara en gång och jag är övertygad om att de flesta människor har potential att förändra sin situation. Om de bara vågar! Släpp sargen och let the magic begin! Jag vet vad jag talar om, jag har själv stått där i ett kemilabb och längtat bort. Min högsta dröm då var att få vara så där cool och köpa en takeawaylatte på väg till mitt jobb på en tidning. Och så ville jag skriva en bok och ha ett eget radioprogram. Nu när jag har förverkligat de drömmarna har jag formulerat nya. De handlar både om karriär och mer privata saker.

Coola brudar i löparspåret ute på Järvafältet. Foto: Privat.

Lördagsmorgonen under den gångna helgen var en sådan där härlig morgon som jag kommer att minnas länge. Mia är en kär vän som jag träffat alldeles för lite den senaste tiden och supercoola Trail-Camilla har jag haft en hel del kontakt med nu när jag funderat över diverse bergsultramaraton. För den tjejen har verkligen koll på det området, hon springer inte bara framåt utan avverkar också avsevärda höjdmetrar under sina tävlingar.

Mia och jag mötte upp Camilla och hennes hund Tarzan vid platsen med det kreativa namnet Bögs gård och så gav vi oss iväg på ett skönt långpass i mycket lugnt tempo. Huvudsamtalsämnet var den idé jag droppat ett par dagar tidigare, inspirerad av mötet med fantastiska bergsklättraren Gerlinde Kaltenbrunner hade jag fått för mig att jag skulle bestiga en 8 000-meterstopp och ville förstås ha sällskap. Men alla är inte redo att ta tjänstledigt och ägna större delen av dygnet åt att träna inför ett sådant äventyr och det respekterar jag till fullo. Självdistans är viktigt.

Klockan 11 på lördagsförmiddagen var dagens långpass avklarat! Härligt. Foto: Privat.

Men planerna stannade inte där. Man behöver ju inte klättra i berg för att känna att man lever, det finns andra utmaningar som kräver minst lika mycket pannben, beslutsamhet och hästkondis. Innan vi sade hejdå hann ett nytt projekt ta form, men det är än så länge hemligt. Men jag lovar – det blir något alldeles extra. Det riktigt pirrar i magen när jag skriver det här. Kan nästan känna blodet forsa fram i ådrorna. Det här är så spännande och roligt, nu kör vi! Hoppas ni också haft en härlig helg. För min del avslutades den med ett lugnt distanspass runt Kungsholmen och därefter OS-finalen i hockey på en enorm jätte-tv på O’Leary’s vid Tele2 Arena. En rolig eftermiddag även om det inte hade gjort något om Sverige lyckats få till ett mål åtminstone.

En annan sak som satte guldkant på min söndagseftermiddag var några rader i ett blogginlägg av löparprofilen Lars-Gunnar Skoog:

”Petra Månström har verkligen överraskat positivt på många sätt. Hon driver en populär blogg i SvD, hon tränar som en galning, skall släppa en löparbok i dagarna och har den roliga Maratonpodden (kolla in avsnittet med Colting). Jag minns när hon följde med till Portugal för några år sen med några bloggkolleger. Då trodde jag inte mycket på henne. Men oj vad hon vuxit i mina ögon sen dess!”

Jag respekterar ”LG” väldigt mycket så de där orden gjorde mig stolt och rörd. För mig är han en sådan där ”riktig löparräv” och cred från en sådan är inte fy skam.