Jag – en bluff

Även i en leopardkvinna bankar ett mänskligt hjärta… Foto: Privat.

Det här med att vara någon slags träningsförebild för en massa människor är väldigt dubbelt för mig. Som jag tidigare har bloggat om var min skoltid stundtals rätt jobbig och jag minns att jag avskydde när det ringde ut för rast. Den härliga lättnaden var när det ringde in igen. Men att stå därute på skolgården, övergiven åt sitt öde och vara lovligt byte för diverse jobbiga människor var ingen höjdare.

I förra veckan fick jag en flashback från den tiden. Jag befann mig på Talarforums årliga gala och borde ha varit i mitt esse. Klev in på Berns och möttes av idel kända ansikten: Paolo Roberto, Hans Blix, Olof Röhlander, Mia Törnblom… Jag fick panik och ville vända i dörren. Vad gör jag egentligen här, bland alla dessa kändisar? Vad har jag att komma med? Jag som varken har bestigit höga berg eller räddat världen. Blogga om löpning liksom, vad är det? Nada! Insåg att känslan var bekant. Exakt så där kände jag under skoltiden, under rasterna. Och exakt samma lättnad som när det ringde in i skolan kände jag när galans konferencier förkunnade att nu är det dags att gå in i föreläsningssalen, för nu börjar prisutdelningen.

När han en stund senare förklarade att nu är prisutdelningen över och ni kan gå ut och mingla – då kom paniken igen. Klarade inte av att stanna kvar utan fick gå hem, väldigt besviken på mig själv. Men också fast besluten att på allvar börja jobba med det här. En gång ska jag också klara av ett mingel utan att få panik, utan att vara rädd för att bli bedömd och inte duga. Jag längtar till den gången…