Extremtrenden får mig att längta till riktig natur

Bilderna ovan visar passet X-training som ges på Kungsholmen i Stockholm. Faksimil från Alltomstockholm.se.

Missförstå mig rätt. Jag tycker att det är superbra att folk kommer ut och rör på sig. För när folk rör på sig får de bättre hälsa och det är ju fantastiskt. Men det jag inte riktigt fattar är den här trenden med att utsätta sig för diverse konstgjorda obekvämligheter medan man rör på sig. Idag läste jag till exempel om passet X-training som man kan köra här på Kungsholmen i Stockholm. Det körs endast vintertid och moment som förekommer är hopp i isvak, trampa vatten, springa med tung stock på ryggen, släpa stock uppför brant backe och så vidare.

Det låter superjobbigt och är säkert mycket effektivt, men jag kan inte låta bli att tänka lite på hur folk i framtiden som läser om vad vi pysslade med i träningsväg på 2010-talet kommer att tänka. Vi betalade dyra pengar för att delta i lopp där man blev utsatt för elchocker, isbad och arga gladiatorer. Vi lade tusentals kronor på träningspass som gick ut på att kräla runt i lera med en gormande instruktör över sig. Det känns liksom så…konstgjort. Ouch, nu kommer jag bli anklagad för att ha en förfärlig von oben-attityd. Men jag tycker ändå att det är lite märkligt med den här vurmen för så kallade ”obstacle races”.

Är det för att vi befinner oss så högt upp på Maslows behovspyramid att vi behöver de här extrema loppen och passen för att känna att vi lever? Det är lite lustigt att den här typen av träning blivit så populär i en tid då den ”naturliga, ekologiska” trenden är så stark. Visst är stockar, is och lera naturligt, men när allt paketeras till något dyrt med ett coolt, engelskt namn blir det ändå lite komiskt. Då kan jag plötsligt drabbas av en stark längtan ut i den riktiga naturen, ut i de riktiga bergen – där man kan utsätta sig för umbäranden långt värre än valfritt ”obstacle race”. Dessutom helt gratis…