Revanschlusta är en stark drivkraft

Havet och stranden, en annan plats som ger mig frid. Foto: Petra Månström.

Jag får ofta frågan hur jag orkar hålla på som jag gör.

Människor undrar vad det är som driver mig, vad är det som får mig att hitta motivation och inspiration att springa maraton, åka Vasalopp, plåga mig igenom Vätternrundor och nu ha sikte på ultramaraton i schweiziska Alperna och i ökensanden i Sahara? Och dessutom ha tusen järn i elden på jobbet med bok, föreläsningar, podcast och mängder av andra projekt.

Svaret är enkelt men ändå väldigt svårt att formulera: det handlar om revanschlusta. 

Skoltiden var inte helt lätt för mig. Jag kände mig ofta utanför och mognare än klasskompisarna. Lyssnade på Elvis och klassisk musik när de andra suktade efter någon medlem i New Kids on the Block. Umgicks hellre med de vuxna och avskydde ”barnbordet” på fester. Drömde mig gärna bort till andra platser där jag fick göra det jag verkligen ville. En sådan plats var Lapplandsfjällen. Därför åkte jag dit så ofta jag kunde och jobbade även där en period. I bergen blev jag lugn, när jag klev av tåget i Björkliden och blickade ut över Lapporten sjönk pulsen och jag kände frid.

Skulle inte säga att jag blev svårt mobbad, men jag hade väldigt svårt att hitta en plats bland alla brådmogna, hormonstinna kids. Som den udda fågel jag var blev jag ett tacksamt objekt att reta. Minns fortfarande meningar som sades till mig och som än idag satt sig som en liten tagg i hjärtat. Minns att jag funderade över hur sjutton man skulle bära sig åt för att bli söt, populär och smal. Tänkte sönder hjärnan i min längtan efter att hitta nyckeln till hur man skulle bli som alla andra. För att vara annorlunda under skoltiden är inte lätt.

Minns när jag en dag skulle åka hem från skolan och någon hade låst fast min cykel i cykelstället. En bit bort såg jag hur några killar i klassen skrattade och ropade:

”Ska du hångla upp dina gosedjur nu som tröst? För det är väl de enda som vill hångla med dig!”

Jag fick en klump i magen och började gråta.  Minns den där händelsen som om den hade skett nyss. Där och då bestämde jag mig. Jag ska visa dem. Jag ska visa alla! Jag ska vara sann mot mig själv och göra det jag älskar. Sedan får folk tycka vad de vill – att jag är arrogant, kaxig, egofixerad och ytlig. Det viktigaste är att jag älskar mig själv och mitt liv. Och jag liksom min familj och mina närmaste vänner vet ju vem jag är privat. Nämligen så långt ifrån de där sakerna jag ofta beskylls för att vara. Men de sidorna visar jag bara för dem som betyder något, på riktigt. Den ytliga sidan är på många sätt en sköld mot omgivningen, jag vill inte ha folk för nära mitt sanna jag.

Till alla mobbare vill jag säga: Tack! Utan er hade det nog inte funnits någon Maraton-Petra. Då hade jag nog pysslat med något mer anonymt. Min uppväxt har format mig till den jag är och det är jag stolt över. Men jag tror på livets kretslopp och att negativa handlingar påverkar en själv negativt i slutänden. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Till alla fina läsare jag har: ni är bäst! Ni inspirerar mig. Stor kram till er!