Vilken löparhelg!

Smajlet bedrar något. Fullt så där pigg kände jag mig inte efter två segsprungna mil. Foto: Privat.

Jag har löptränat regelbundet i över fyra år men sen senaste tiden känner jag att jag har stått och stampat på samma ställe formmässigt. Men så plötsligt, med början på nyårsafton i Vallentuna, infann sig ett klipp i benen som jag sällan har känt. Vet inte om det var en formtopp som beror på vändorna i Hammarbybacken, julmat eller något annat – men det var en himla skön känsla. Och ett kvitto på att känslan var rätt fick jag ju i form av nytt femkilometerspers, äntligen under 23 minuter! Vilken grej! Nyårsafton blev julafton för mig.

Det där klippet har inte funnits där under alla pass sedan Nyårsloppet, men långt fler gånger än normalt. I lördags körde jag ett intervallpass, tusingar. Till skillnad från tidigare, när jag ansåg att man måste plåga sig igenom minst åtta tusingar för att det ska räknas, så körde jag ”bara” sex stycken. Men med bara en minuts vila och med stort fokus på löpteknik och hållning. Resultat: de snabbaste tusingarna jag någonsin har sprungit! Ska vi prata siffror så en bit under eller omkring 4:30 min/km trots snömodd.

I söndags var dock klippet helt borta. Både Ingmar och jag hade tuffa pass i benen sedan tidigare, så vi lufsade mest fram i slow motion och beklagade oss över isande vindar och stela ben. Men kul var det ändå, det är sådana här pass man uppskattar sällskap! Utan Ingmar hade jag aldrig orkat harva mig igenom två mil!

Framöver kommer det bli mycket mer av långpassvaran. Det vankas ju bergsultramaraton, så några veckor med två eller fler långpass väntar. Puh…