Fartblind!

Jag efter ett svettigt intervallpass på Kristinebergs IP, en typ av pass som hade skrämt livet ur mig för några år sedan. Foto: Privat.

Att stanna upp och reflektera ibland är inte dumt. Tyvärr gör jag det alltför sällan.

Det är lätt att ta för givet att träna ett visst antal gånger i veckan, att ständigt begära mer av benen under intervallpassen, kräva underverk av kroppen i varje lopp. I sådana lägen borde man stanna upp och reflektera lite. Tänka efter vad det är man egentligen begär av sig själv.

För fyra år sedan ryste jag vid tanken på att ställa mig på en startlinje och delta i ett lopp. Blotta tanken på ett maraton skrämde vettet ur mig. Idag springer jag ett lopp på självaste nyårsafton – helt frivilligt och för att det är så kul. Jag kombinerar semestrar med att springa lopp och i sommar är jag anmäld till ett bergsultramaraton över 79 kilometer. Det här med tävlingar har avdramatiserats väldigt mycket även om nerverna förstås gör sig påminda när det drar ihop sig till start.

Jag kan bli lite arg på mig själv för att jag sällan kommer ihåg att blicka tillbaka och vara stolt över det jag har åstadkommit. Desto bättre är jag på att piska mig själv att ständigt sträva framåt, framåt. Just nu snurrar det väldigt snabbt kring mig. Min debutbok trycks i dagarna och jag har ägnat flera nätter åt korrekturläsning. Jag ska göra i ordning två olika föreläsningar. Jag roddar ett jätteprojekt som än så länge är hemligt men som ni kommer få veta mer om inom kort. Dessutom har min nya podcast, Maratonpodden, premiär i nästa vecka. Och så är det dags för nästa träningstema i SvD om några veckor… Ja, och så ska man hinna med egen träning och ett socialt liv också.

Puh!

Snälla, kan ingen ge mig några extra timmar till varje dygn? Ingen skulle bli mer tacksam än jag!