Därför är svackor bra för dig

Foto: Privat.

1 juni 2013. Jag befinner mig på Östermalms IP men tankarna är någon annanstans.

Mängder av förväntansfulla löpare som strax ska ta sig an 42,195 respektingivande kilometer på Stockholms gator gör de sista förberedelserna inför starten. Själv drömmer jag mig bort, tänker att ”bara den här maran blir överstökad”. En man kommer fram och puttar mig vänskapligt på axeln:

”Jag tänkte slå dig idag!”

Ja, varsågod, tänker jag. Som om det vore en merit att skryta om. Starten går och den där lättheten i steget som jag brukar känna i början av en mara är som bortblåst. Det känns som att jag ska göra hål i asfalten vid varje landning. Andhämtningen är ansträngd, det sticker lite i bröstet. Pulsen skenar. I höjd med Torsgatan, efter 13 kilometer, orkar jag inte mer. Jag får syn på mina föräldrar och kastar mig storgråtande i famnen på dem. Tänker att jag aldrig mer ska springa maran, jag vill bara bort. Folk känner igen mig och ställer frågor, jag försöker svara med en röst som stockar sig.

I september är det dags igen. Starten för Stockholm Halvmarathon har gått och benen känns lika nollställda som under maran några månader tidigare. Det är helt omöjligt att få upp vettig fart, det känns som att osynliga händer drar ner mina fötter i marken. Känner mig som en betongklump. Enda anledningen till att jag inte bryter är att jag inte har med mig SL-kortet, annars hade jag bara klivit av och dragit hem. Nu plågar jag mig i mål med gråten i halsen. Jag känner mig fruktansvärt misslyckad och funderar på om löpning någonsin kommer bli roligt igen.

Efter ett par veckors löpvila känns det lättare igen, men jag har dragit stor lärdom av den där djupa svackan jag hade under sommaren och tidig höst. Speciellt när man som jag har ett arbete som är så tätt sammanlänkat med fysisk prestation kan det av och till bli övermäktigt. I synnerhet om man är perfektionist och mån om att alltid göra sitt allra bästa.

Någonstans på Stockholms gator glömde jag bort varför jag springer, att det inte handlar om en enstaka punktinsats utan en livsstil som förhoppningsvis ska vara livet ut. Det är bara att ställa in sig på att svackor kommer att komma, men jag tycker inte bara att de är av ondo. Tvärtom tvingar de en att stanna upp och fundera över vad man håller på med. Och när man kommer tillbaka gör man det en erfarenhet rikare.

LÄS OCKSÅ:

”Life is a bitch”