Smygläs första kapitlet i min nya bok!

Så här såg man ut under en tröskelintervall på Ridstigen i somras. Foto: Karin Grip.

I mars 2014 smäller det – då utkommer min debutbok Det är bara att springa, en intervju- och inspirationsbok om löpning. Men redan nu kan du exklusivt förhandsläsa delar ur första kapitlet! Håll tillgodo…

”Resan mot min första mara innehöll förstås en massa blod, svett och tårar. Och jag fick snabbt lära mig att ger man sig in i en förhållandevis konservativ och mansdominerad värld som löparsvängen så får man utstå en hel del kritik. Många ställde sig tveksamma till mitt tidsmål – klara loppet under fyra timmar – samt ifrågasatte det vettiga i att gå direkt på maran istället för att börja med en snällare distans. Visst spädde det på min osäkerhet, men det gjorde mig också lite extra taggad inför uppgiften. När en löparbloggare vid namn Jonas Leijonhufvud sedan poppade fram som gubben i lådan på DN.se med ambitionen att träna sig i maraform på endast 50 dagar blev jag ännu mer laddad – men också skraj.

Leijonhufvud klämde generalrepetitionen, halvmaran Kungsholmen runt, på 1.45 medan jag körde mildistansen och missade sub 50 minuter med några ynka sekunder. ’Alla’ var helt säkra på att han skulle gå segrande ur tidningsdrakarnas maratonduell och natten före loppet kände jag mig som den svårt sargade Daniel LaRusso inför sista ronden i första Karate Kid-filmen. Endast ett mirakel kunde hjälpa mig nu…

Miraklet hette Ingmar Ekstrand, en passionerad löpare som ägnat sig åt sin favoritsport i över 50 år. Första gången våra vägar korsades var på en grusväg mellan centrala Uppsala och Sunnersta i början av december 2009. Jag var ute på mitt livs första långpass och efter ett par kilometer blev jag omsprungen av en grupp snabba löpare. Tävlingsinriktad som jag är bestämde jag mig för att haka på. I ungefär en kilometer orkade jag hålla deras tempo innan den mössbeprydde löparen längst bak i gruppen sade åt mig att ’nu går det för fort för dig, nu får du allt släppa’, vilket jag också gjorde. En vecka senare mötte jag återigen mannen med mössan, fast den här gången vid löpbanden på det lokala gymmet. Jag tog mod till mig och gick fram och hälsade.

Och resten är löparhistoria: Ingmar, som mannen hette, visade sig bo i närheten och när han fick höra om mitt maratonprojekt såg han först lite bekymrad ut men efter en stunds funderande sade han bara att ’det fixar du, om du tränar rätt’. Med facit i hand kan jag säga att han verkligen dök upp som en räddande ängel, som ett mirakel. Jag hade inte grejat maran utan honom, varken fysiskt eller mentalt.”