Var är alla triathlonänklingar?

Kvinnliga triahleter under ett mästerskap i Kanada tidigare  i år. Foto: Paul Chiasson/TT.

I takt med att uthållighetssportartrenden växer sig starkare ökar också förekomsten av så kallade triathlonänkor. Vad är det då? Jo, det är äkta hälfter som  försätts i ett tillstånd som starkt påminner om att vara ensamstående eftersom deras snorsportande respektive i princip helt har slukats upp av sin sport. Minns att jag i ett tidigare nummer av Runner’s World läste om en elittriathlet som  vaknade i svinottan, värmde havregrynsgröt som han sedan hällde över i en påse och åt medan han racercyklade till jobbet. Sedan kom han fram, svidade om till löpare och gav sig ut på ett löppass. Vid sjutiden på morgonen var han sedan redo för en heldags arbete och färdig med förmiddagens träning. Efter jobbet väntade förstås ännu mer träning. Dryga timmen på kvällen var vikt åt umgänge med sambon.

Missförstå mig rätt. Jag lägger ingen som helst värdering i att ha det så här. Så länge alla inblandade är med på noterna och kommunikationen är rak och tydlig så kan det säkert fungera toppen. Min frågeställning handlar om varför jag känner till förhållandevis få ”triathlonänklingar”. Beror det på att det är en manlig grej att nörda in sig på något? Ja, det tror jag. Kvinnor förväntas ha familjebildning och markservice som största intresse i livet när de uppnår en viss ålder, medan män får rocka loss på kolfiberhojar och i löparspår så länge de behagar.

Är jag ute och cyklar här (höhöö) eller ligger det något i min spaning?

LÄS OCKSÅ:

”Hallå tjejer, tala ur skägget (och sluta inte idrotta)!”