”Jäkla hurtbulle, nu avföljer jag!”

Rundan var rolig men blåsig. Hade dock inte så kul som bilden kanske förmedlar. Foto: Privat.

Sociala medier kan vara helt underbara, en härlig inspirationskälla till egen träning till exempel. Men det kan också vara en källa till irritation. Jag kan villigt erkänna att jag har avföljt lite nu och då när idylliska motljusbilder på lyckliga människor har svämmat över i mitt flöde. Inte för att jag är en deppig Lars Norén-människa utan för att jag vill ha balans i tillvaron. Lyckliga människor i motljus är underbart, men livet är inte alltid hejsan hoppsan. Uppdateringar som speglar livets med- och motgångar: ibland gråter vi, ibland älskar vi, ibland skrattar vi, ibland känns tillvaron hopplös – ibland leker livet. Det känns verkligt och äkta.

Men ska jag vara lite självkritisk så kan det väl kanske emellanåt bli lite väl hurtigt i mina olika flöden. Svettiga, leende ansikten och rapporter om avklarade pass i en aldrig sinande ström. Är man inte alls i rätt sinnesstämning när de där uppdateringarna dyker upp kan jag mycket väl förstå att man tröttnar. Då gör man ju helt rätt i att avfölja. Det var nästan så att jag räknade med att jag skulle bli avföljd av åtminstone några användare när jag igår glatt rapporterade om att jag hängt med Sven i snålblåsten under ett par kilometer. Efter att jag kablat ut bilden på en svettig Petra så minskade antalet följare med ett par stycken. Och det är helt okej, hurtbullar kan ju vara sjukt irriterande. Men samtidigt jäkligt snygga nakna…