New York-maran i ”Heidi”-tajtsen

Belgiska löpargruppen dagen före loppet. Teresa i mitten i svart skinnjacka. Foto: Privat.

SvD:s Brysselkorre Teresa Küchler reste med en belgisk löpgrupp till USA för att springa New York Marathon i början av november. Det blev en kylig men gråtmild upplevelse: det är svårt att inte bli blödig när en hel stad fullkomligt älskar sönder sina löpargäster.

–Vad katten gör jag här, muttrar jag mellan skallrande tänder. Klockan är sex på morgonen och i New York råder sibirisk vinter. I alla fall på Staten Island, ön där starten för världens största och kanske mest ikoniska maratonlopp ska gå om fyra timmar. Till dess ska jag sitta på en gräsplätt och frysa och vänta tillsammans med 50 000 andra hålögda löpare.

De allra flesta av oss har valt att inte lämna in någon packning, så allt som vi har på oss över löparkläderna ska krängas av före start och ges bort till välgörenhet. Har aldrig sett så mycket fult klädda människor på en gång: löparna har tagit på sig de slitnaste och håligaste överdragskläder de kunde hitta därhemma – flera mjukisbrallor ser ut att ha minst 30 år på nacken, med färgskalor och mönster som skulle gjort mig grön av avund år 1985.

Själv är jag jättesnyggt klädd. Hade inte en tanke på att det skulle bli så kallt, så jag har bara de korta löpartajtsen på, eller Heidi-tajtsen som jag kallar dem – såg i en skvallerblaska att supermodellen Heidi Klum har likadana. En man i min resgrupp, läkaren som vi alla hoppas ska kunna sy ihop oss efter loppet, eller åtminstone skriva ut extremt starka smärtstillande åt oss, är bussig och hämtar mer kaffe åt mig när mina läppar blir blå.

Jag började springa efter att jag slutat röka. Tanken var att skaffa en helt ny livsstil, men det har blivit si och så med det. Jag är den enda människan jag känner som gått från soffpotatis till att ha sprungit 7 halvmaror, en mara och en hel drös med kortare lopp, och samtidigt lagt på sig 10 kilo, istället för att tappa dem. Jag är tung och långsam men pålitlig och stark – som en traktor. Jag kommer i mål. Hvergang.

Men jag grämer mig över att jag inte blir snabbare. En gång kom jag sist i ett lopp, och mitt namn stod längst ner på listan i lokaltidningen dagen efter. Hihihaha, det där bjussar jag på, sade jag, och gjorde en grej av att jag ”åtminstone alltid sticker ut” – fast jag var ledsen inuti. Ville inte komma sist. Lovade än en gång att skippa snasket, spola kröken och springa snabbare.

Personbästa på halvmara är 2 timmar och 23 minuter. Min enda mara hittills klarade jag på 5 timmar och 16 minuter. New York Marathon ska vara tuff med flera sega stegringar, så jag hoppas bara att komma runt med livet i behåll.

På väg mot startfållan träffar jag Sheila, en vansinnigt trevlig brittiska i 55-årsåldern som berättar att hon började springa för fem år sen, och sedan dess lyckats bli av med åtminstone 30 kilos övervikt som hade börjat ta hårt på henne, knän, rygg och leder. Nu är hon fast i löpningen, har sprungit maraton i både Berlin och Paris, alltid på omkring 5 timmar. Lugnt och fint.

Och så minns jag vad jag gillar med springandet: att alla får vara med, inte bara de duktigaste. Och se där kommer lilla tåren i ögat: om några minuter ska jag springa världens största maratonlopp i världens häftigaste stad. I skitsnygga tajts.

Löpare på väg mot mållinjen i 2013 års upplaga av New York City Marathon. Foto: Seth Wenig/TT.

Loppet

Till tonerna av Frank Sinatras ”New York, New York” och svävande polishelikoptrarna ovanför – säkerhetsarrangemangen är enorma, inte minst efter vad som hände i Boston i april – så släpps vi iväg ut på bron som ska ta oss från Staten Island till Brooklyn.

Maran spänner över fem så kallade boroughs, stadsdelar: Staten Island bakom oss, sedan Brooklyn, Queens, Bronx och så Manhattan med målgång mitt i Central Park.

Förväntningarna ligger tjocka i luften, och det räcker med Sinatra och överskottsglädjen för att fötterna ska kännas som de flyger en decimeter ovanför asfalten. Det är nu jag gör misstaget att tro att detta är en av de två broar som bättre pålästa löpare har varnat mig för. Tycker den lilla stegringen är kalaslätt under fötterna.

Jag lägger mig bakom en snubbe med 5-timmesskylt och andas djupt och kallt, och försöker att sluta böla. Går inte, känslorna är ju all over the place – fattar inte att jag gjort det, baxat mig från rökrutan till världens största maraton, att jag ens vågar – och titta där är Manhattan kända skyline!

Så fort vi nått Brooklyn vid brofästet lever maran upp till sitt rykte som världens största löparfest. Så gott som varje meter av löpbanan är kantad av människor som dansar, gapar, sjunger, visslar och viftar med plakat med uppmuntrande budskap på. Jag har lagt några av de bästa på minnet:

Spring som om du hade just stulit nåt!

Kom igen, kenyanerna är bara strax före!

Vi älskar dig, främling!

Smärtan är tillfällig, stoltheten varar för evigt!

Vi är stolta över er!

Arrangörerna har hyrt in 130 musikband, DJ:s, orkestrar och andra musiker att uppträda längs med banan, och det är allt från latinomusik till grunge, till hårdrock till jazzkvartetter till skvalpop till bongotrummor till twerkande svarta rhythm’n’blues-tjejer till vad som ser ut att vara en spexande konstnärsgrupp med gravida kvinnor i peruker som fuldansar till berusade saxofoner.

Det är underbart: kroppen känns lätt, jag vill dansa, partaja och krama hela världen. Att jag inte har total koll på hur lång en mile är, och banan är märkt i miles, är bara bra för jag kan inte fixera vid avståndet jag lagt bakom mig. Jag får höfta, strunta i skyltarna och bara njuta av atmosfären.

Nånstans vid 26 kilometer, tror jag, hörs en mycket falskspelande skolorkester massakrera svenska hiten The Final Countdown. Då blir jag tårögd igen. Men det är också någon gång nu som min energi börjar ta slut – fram tills nu har kroppen varit på partyhumör. Shit, och jag som har så långt kvar! Det är för tidigt!

Mina fötter och knän håller i alla väder, det är ryggen och nacken som brukar göra ont, och det gör de nu med. Drar ner på tempot rejält och börjar dricka massor med sportdryck på varje station – tänker att socker kan göra mig hög nog att ta mig runt. Problemet är att jag snart måste springa på toa hela tiden. Förlorar massa tid och börjar stressa över spruckna tidsförhoppningar – det är nog inte för inte som de flesta seriösa löpare lägger upp taktik för sina lopp, räknar ut när de ska dra på och när de ska hålla tillbaka.

Nu är det hårt, men jag tröstar mig med att jag inte är den enda som börjar se spak ut. Broarna mellan de olika kvarteren  – oh yes, det kommer verkligen två djävulska broar som jag inte klarar att springa uppför – och en seg stegring mellan 37 och 39 kilometer, ungefär, räcker för att ta musten ur de bästa löparna. Jag börjar gå och springa om vartannat.

Fötterna håller, peppar peppar. Kan ryggen hålla mig upprätt så klarar jag det, tänker jag. En liten röst i mitt öra säger dessutom hela tiden att ”men du, att springa 26 kilometer med värsta smajlet i ansiktet är coolt nog – glöm inte det.”

När jag bara har två tunga kilometer kvar och hoppas att jag i alla fall kan ha sinnesnärvaro nog att segna ner och dö snyggt, och inte bara stupa ner med huvudet före, så upptäcker jag att amerikaner är härliga, patologiska lögnare, hela bunten.

– Hey, comooon, you’re looking goood! vrålar parkpubliken. Och även om jag inte har spegel på mig så kan jag svära på att jag inte alls är särskilt snygg. Det är inte någon av oss efter 40 kilometer i 7 grader och iskall vind. Men jag känner mig plötsligt snygg, stark. Försöker mig på en mini-spurt på upploppsbanan, men den räcker bara i 10 meter. Lunkar över mållinjen.

– Sweetie, of course you should cry today! säger en av alla tusentals volontärer när jag generat försöker få ordning på mina känslor efter loppet.

– Nu har jag planerat en vecka med sex, tequila och kokain, säger en man bredvid mig där vi stapplar bort från mållinjen.

– Jösses, det var ambitiöst, svarar jag. Jag ska nog bara glo på teve och äta glass.

Belgiska supportergruppen har redan gått när jag kommer fram till träffpunkten utanför parken. När jag sent omsider kommer fram till hotellet där drinkfesten pågår för fullt så får jag snälla gliringar om att de hade tänkte sända ut ett larm om försvunnen svenska.

Min tid, 5 timmar och 29 minuter, är gruppens näst sämsta. Jaja, det bjuder jag på. Och efter en rejäl jänkarburgare och en bytta Ben & Jerry’s så är jag bara lycklig.