Hallå tjejer, tala ur skägget (och sluta inte idrotta)!

Emma Johansson är en av de kvinnliga elitcyklisterna som framträder under Swedish Bike Expo. Foto: Luca Bruno/TT.

En intressant genusdebatt har de senaste dagarna ägt rum på Twitter. Det började med bildebaclet på Fotbollsgalan där Anders Svensson fick en bil för rekordnoteringen 146 landskamper – medan Therese Sjögran blev utan bil trots att hon spelat hela 186 landskamper. Hon medgav själv att det där kändes lite märkligt. Sedan bloggade Lisa Ström om den stundande cykelmässan Swedish Bike Expo och vilka som kommer medverka i livesända intervjuer. Hon räknade till 12 män och 4 tjejer. Det visade sig sedan att tidningen Bicycling varit i kontakt med lika många tjejer som killar men att de kvinnliga cyklisterna tydligen inte ansåg att de hade något vettigt att bidra med.

Vad är det som gör att så många av oss kvinnor inte vill prata om det vi gör? Varför tycker en man som älskar att träna eller tävla om att prata om sitt stora intresse medan kvinnor avböjer? Är det verkligen så här illa – på riktigt? Går jag till mig själv och min omgivning så är det ju självklart att man vill dela med sig av sin passion och sina kunskaper, även om man inte är superexpert. Man kan ändå ha något viktigt att säga och uppenbarligen tycker andra det också eftersom man nu och då blir tillfrågad om att vara med på diverse saker.

Lisa Ström är inne på att detta beklämmande faktum hänger ihop med att vi kvinnor ofta tenderar att undervärdera våra prestationer. Läser vi en jobbannons där ett antal kvalifikationer efterfrågas och vi till äventyrs skulle sakna någon så avstår vi från att ens söka jobbet. Medan en man nog oftare skulle tänka att ”okej, jag har inte alla kvalifikationerna men strunt samma – jag är ändå rätt för jobbet”.

Att som kvinna offra allt för sin idrott anses inte heller riktigt okej. På sin höjd är träningen och tävlandet någon hon sysselsätter sig med som en hobby tills det ”riktiga” livet med man, barn, Volvo och vovve tar vid. Medan hennes snubbe förmodligen inte har en tanke på att lägga ner sitt sportande eller ens dra ner på tiden det tar i anspråk. Det är liksom okej att killar nördar in sig med hull och hår på något medan vi tjejer förväntas vara mer förnuftiga och ansvarstagande.

Vet ni vad? Jag ruttnar så fullkomligt på den där stenåldersmentaliteten. Och jag vet att det finns lysande undantag – leve dem! Må de lyftas fram oftare än någonsin. Till sist, till alla tjejer: våga ta ordet! Och sluta för guds skull inte idrotta!