Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Prag halvmaraton tidigare i år. Den gången höll sig gubbarna på lagom avstånd – skönt! Foto: Patrik Fagerholm.
I och för sig så antydde Evy Palm att även tjejer kan buffas och knuffas under lopp, det hade hon märkt under Tjejmilen. Men desto större tycker jag ändå att problemet med knuffande gubbar är. Jag tror knappt jag sprungit något lopp utan att få en hård armbåge i sidan och några sura mellan tänderna-väsningar av just gubbar. Vi snackar män från 40 år och uppåt ungefär. I något enstaka fall har jag även observerat yngre knuffbenägna män, men i den äldre gruppen förekommer de oftare.
Under spurten på Lidingöloppet helt nyligen upplevde jag verkligen ingen trängsel. Ändå kände en gubbe att han prompt behövde putta lite på mig för att komma fram och förbi. Sedan tog jag honom ändå några meter före mål, men det är en annan historia. Det jag undrar är varför de måste knuffas? Handlar det om något nedvärvt och från apstadiet inprogrammerat beteende att kvinnor ska hålla sig på mattan och lämna plats åt männen? Vill de bara visa sig på styva linan, typ ”kolla vad snabb jag är och puttas kan jag också”. Eller vad handlar det om?
Det roliga är ju att de som knuffas och gruffar mest är de som ”dör” snabbast. Under årets upplaga av Milspåret fick jag en rejäl tackling av en man iklädd splitshorts och frottépannband runt huvudet. Höll nästan på att trilla av vägen. Men vem tror ni jag passerar när det är cirka två kilometer kvar? Tog jag min chans till hämnd genom att smyga mig på bakifrån och skrika åt honom att HÅLLA HÖGER FÖR I H*LVETE!!! Nej, för jag är kvinna och förhållandevis fredlig.
