Underbara, härligt vidriga Lidingöloppet!

Min medalj! Foto: Privat.

Efter halvmaran i Stockholm för två veckor sedan var min löparglädje som bortblåst. Kroppen kändes urlakad, benen saknade krut och skallen tom på motivation. Har knappt tagit ett löpsteg sedan dess utan istället vilat samt kört något jympapass när andan faller på. Men när Lidingöloppet ryckte allt närmare började det också rycka i mina ben. Kuvertet med startbeviset låg där på bordet och för varje dag började tankarna ta form. Tänk om jag skulle springa loppet ändå? Fast med NOLL prestationsfokus utan bara fokusera på att ha roligt, springa så lugnt jag bara kunde och bryta så fort kroppen sade ifrån?

Obligatoriskt medaljhångel. Nina var för övrigt galet snabb – hon håller silvermedaljen i sin hand! Foto: Privat.

Sagt och gjort. Åkte ut till Lidingö och bestämde mig först slutgiltigt för att springa på bussen från Ropsten till Lidingövallen. Tävlingsskor, vad är det? Körde med mina härligt väldämpade rosa Asicspjuck och ikädd långtights och t-shirt kändes det mer som att dra ut på ett skönt långpass än ett långt och tufft terränglopp. Bestämde mig för att se alla längre backar som utmärkta platser för återhämtning, så på något knäppt vis såg jag särskilt fram emot Abborrbacken – för där skulle jag ju få gå riktigt länge!

Gjorde saker som jag aldrig brukar göra under lopp: stannade vid alla vätskekontroller och tog mig ordentlig tid att dricka sportdryck, sprang verkligen så lugnt som jag hade föresatt mig och känslan att gå på den ökända sista milen med massor av krafter kvar går inte att beskriva. Sprang förbi hur mycket folk som helst och den sista kilometern kunde jag inte hålla tillbaka längre, då blev det en härlig långspurt. Och nej, ingen tog mig i spurten! Jag är så glad att jag sprang loppet ändå, det går ju faktiskt att kuta Lidingöloppet och ha förbannat kul precis hela tiden!

Minglade runt tillsammans med min kompis Nina på Lidingövallen före start. Foto: Privat.

Tycker mig ha hittat en ny dimension av löpningen som jag älskar. Den där inför loppet-känslan när man minglar runt med vänner, lyssnar på en entusiastisk speaker, försöker hänga med i uppvärmningsrörelserna fast det knappt går att vifta på armarna i trängseln, bli irriterad över trängsel, få sportdryck serverad med ett leende av duktiga funktionärer, att helt överraskande få gel langad till sig i en Enervitkontroll av en glad kille som utbrast ”Men det är ju Petra Månström!” Visst, jag kanske hade kunnat springa bra mycket fortare – men igår ville ville jag inte det. Jag är trött på att jaga tider utan känslan att springa med 100 % glädje är oslagbar! Kan rekommenderas.