Nu stänger vi löparbutiken på ett tag

Ja, det var tuggmotstånd i den där medaljen. Minsann. Foto: Privat.

När inte ens favoritdistansen halvmaraton är rolig, då är det dags att ta signalerna på stort allvar. Dagens halvmara här i Stockholm var en Golgatavandring utan dess like. Det var tungt från första steget, tokvarmt i den där läskiga tunneln i början, varenda liten tillstymmelse till backe kändes som en vägg och hade jag haft SL-kortet med mig hade jag brutit i höjd med Västerbron.

Det var inte roligt någonstans i dag – eller jo, after run-ölet och limoncellon var fantastisk. Likaså maten och sällskapet efter loppet, men löpningen funkar inte alls just nu. Det är bara tungt och eländigt. Och när det känns så här finns det som jag ser det tre tänkbara lösningar: man tränar mer och hoppas på att det blir bättre, man ändrar sin träning eller så tar man en time out och funderar på vad man håller på med. Låter kroppen återhämta sig. Och det är precis vad jag tänker göra.

Före december 2009 hade jag knappt tagit ett löpsteg, åtminstone inte på ”allvar”. Nu, nästan fyra år senare, har jag hunnit med flera maror, Lidingölopp, halvmaror, millopp, femkilometerslopp, Vätternrundor, Vansbrosimningar och Vasalopp. Min kropp har aldrig fått vila riktigt ordentligt och jag tror att den senaste tidens genomklappningar är kroppens sätt att säga åt mig att vila lite ett tag. Ja, så får det bli.

Kram på er.