Igår tränade jag som en längdåkare

Undertecknad kör stavgång uppför slalombacken i Storhogna – med mjölksyra sprutande ur öronen. Foto: Privat.

En längdskidåkare behöver ju som bekant också använda armarna i lite större utsträckning än en löpare. Därför sker en hel del av barmarksträningen med stavar i händerna och just det momentet fick vi prova på igår. Först gick vår ledare Peter Göransson igenom två typer av övningar; dels vanlig stavgång och dels så kallade sprättsteg. Under stavgången var det viktigt att skjuta ifrån ordentligt, titta i färdvägen och inte glana ner i backen samt luta kroppen lätt framåt. Det var mycket krångligare än det ser ut, kanske för att jag är mer van att springa än att gå med överdrivet långa steg.

Peter Göransson visar sprättsteg för skateåkare. Foto: Petra Månström.

Sprättstegen däremot var väldigt roliga. Man liksom skuttar fram och här snackar vi pulshöjning el grande – med andra ord kör man inte så långa intervaller utan kanske mellan två liftstolpar och sedan pustar man ut en stund, går ner och repeterar. Peter berättade sedan om sina träningspass som kunde bestå av att han körde rask stavgång utan paus rakt uppför slalombacken i Klövsjö – en riktigt brant historia stundtals och det tog honom 13 minuter. Eller så kunde han köra tre minuter uppför och gå två minuter nedför och hålla på så tills han avverkat hela backen. Tja, vad säger man – det är något speciellt med längdskidåkare, deras pannben alltså!

Vi körde några kortare stavgångs– och sprättstegsintervaller – sedan körde vi två längre svep med stavgång upp mot liftens bergstation. Tänk att man kan bli så flåsig av stavgång! I början gick det hyfsat lätt men sedan PANG så slog mjölksyran till. Med andra ord är det här grymt effektiv träning och man känner sig så himla nöjd när man är klar. Nina och jag bestämde genast att det måste bli en favorit i repris i Hammarbybacken framöver.