Sofie: ”En tränad bål håller kroppen snygg och rak”

Sofie Gisslén, 22, från Östersund är veckans glada löpare. Foto: Privat.

 Vem är du, Sofenlopen?

– Jag är en 22-årig tjej från Krokom, en liten by utanför Östersund. Sedan studenten 2010 har jag jobbat på nummerupplysningsföretag, bott och pluggat spanska i Barcelona och läst en termin spanska vid Uppsala universitet. Nu i sommar är jag hemma i Jämtland och knegar, plockar bär och badar. I höst flyttar jag till Umeå för att läsa till logoped – jag är supernervös men taggad till tänderna!

Hur länge har du löptränat?

– Jag var elva när jag började träna friidrott. Mina bästa grenar var höjd- och längdhopp, men jag körde även en del sprint och medeldistans. Favoritdistansen var nog 200 meter; fullt ös från början med mycket sprintuthållighet på slutet. Jag lade av med tävlandet någon gång kring femton-sexton, men jag slutade inte att träna – jag älskade mitt friidrottsgäng och kände att träningarna var ett skönt avbrott från skolan. Så småningom blev det allt mindre hoppträning och allt mer ren löpträning. 2006 anmälde jag och en kompis oss till Tjejmilen. Jag startade för alldeles för fort; när det återstod tre kilometer var jag vit i ansiktet och ville kräkas. Jag gick ett bra tag men blev peppad av publiken att fortsätta springa. Tiden den gången var 55 minuter. Sedan dess har det blivit ett antal lopp – allt från 5 kilometer till maraton. Det är kul med tävling, men jag gillar inte att ha alltför många lopp inplanerade. Tre-fyra stycken per år är lagom för mig.

Varför springer du?

– Både av vana – löpning i olika former är något som funnits i mitt liv under så lång tid – men också för att jag vet att den sorters träning får mig att må bra. Efter en seg och stillasittande dag framför en datorskärm är löpningen det perfekta sättet att ladda om. Fyrtiofem minuter upp och ner i en skog som luktar träd och sommar – efteråt är man sådär härligt trött samtidigt som man på känner sig full av energi igen.

Vilket typ av löppass är din favorit och varför?

– Snabba pass, gärna intervaller. Det är nog något som sitter kvar sedan friidrottstiden, då jag bara körde intervaller. Bäst tycker jag om att springa i backar. Då blir det inte bara konditionsträning, utan även styrka och spänst. Långpass har jag lite svårare för, blir lätt uttråkad om jag inte har sällskap. Inför Stockholm Marathon i år sprang jag de flesta långpassen ihop med min mamma, som bor alldeles i närheten av Hellasgården. Långpass tillsammans med någon tycker jag är en helt annan grej. Då kan långlöpningen kännas magisk, som om man är ute på äventyr tillsammans. Ensam tänker jag för mycket.

Var någonstans springer du helst?

– Skogen är svårslagen, men jag är verkligen inte kräsen när det gäller löpmiljöer. Jag tycker egentligen det passar att springa nästan överallt. När jag bodde i Barcelona brukade jag ta med mig mitt tunnelbanekort och bara springa tills jag var nöjd. Det gjorde inget om jag sprang vilse, för alltid fanns det en tunnelbanestation i närheten. En gång sprang jag från Nou Barris, där jag bodde, till stranden – det blev femton kilometer prick. Inte heller löpband har jag något emot; jag upplever inte det här med att inte komma någonstans som monotont. Tvärtom tycker jag det kan vara lite peppande att springa på löpband, i alla fall om det springer någon bredvid en som är ungefär lika snabb. Då blir jag motiverad att springa snabbare. Särskilt på vintern tycker jag löpband är ett bra alternativ till utelöpning, om det är isigt och halt och minus tjugotre. Är det soligt och fint åker jag hellre längdskidor än springer ute.

Bästa löparminne?

– Cursa de Collserola, ett halvmaraton i bergen. Fina vyer och krävande backar gjorde sitt – efteråt kände jag mig hög på naturupplevelser och stolt över att ha klarat mig ända in i mål. Och så S:t Olavsloppet förstås, en trettiotre mil lång landsvägsstafett som går mellan Östersund och Trondheim – att springa i lag är verkligen the shit!

Tränar du något annat än löpning?

– För mig har styrketräning plus löpning alltid varit lika med sant. En tränad bål håller kroppen snygg och rak. Tunga benböj gör spurtarna ännu vassare. Precis som löpningen är till stor nytta i gymmet, då ett starkt hjärta återhämtar sig snabbare mellan seten. Mitt ledord i träningen är variation. Jag gillar tanken på att överraska kroppen med olika sorters träning så att den aldrig blir bekväm utan hela tiden måste förbättra något för att hänga med.

Kolla in Sofenlopens blogg här.